Sture Johannesson: "Jag är blottlagd"

Sture Johannesson har ont, för halva foten är av.

– Stortån ruttnade. Den producerade dödkött. Jag fick få det avskrapat, avskrapat, avskrapat. Sedan dog en tå i taget, och foten bit för bit.

Sture Johannesson tittar ner och begrundar sitt stora bandage.

– Om man har en stor sak som man inte kan få ner i en låda. Då är lösningen att skära denna sak i strimlor. Då går det bra.

Inte för att Sture Johannesson gnäller. Det har varit värre.

– Jag har någon sorts cirkulationsrubbning. Förut fick jag sova med benet hängande utanför sängen för att få någon blodtillförsel alls. Nu kan jag i alla fall sova liggande som en normal människa. Det är skönt!

***

Var börjar berättelsen om Sture Johannesson? Kanske i det mest kända konstverket, Haschflickan, som på sin tid skapade sådan skandal i Lund att chefen för konsthallen fick avgå. Kanske i det konstnärliga utanförskapet här har vi en man vars verk regelbundet visas på stora institutioner utomlands, men ytterst sällan i Sverige. Kanske i det mänskliga utanförskapet, det som började när Sture Johannesson som fyraåring togs från sin mor och placerades i fosterhem för en hård uppväxt.

Eller så börjar man mot slutet: Vid 75 års ålder har Sture Johannesson och hans hustru flyttat till ett radhus i Skanör för att bo nära dottern och hennes familj, där en älskad elvaårig dotterson vid namn Sixten är livets mittpunkt. Sture Johannesson har ett trångt arbetsrum där han sköter sina kontakter med omvärlden – hans hemsida är alltid uppdaterad. Men något konstnärligt arbete bedriver han inte längre.

– Jag har ingen möjlighet. Jag är blottlagd. Min pension är mindre än fem tusen kronor i månaden, och något stöd från Konstnärsnämnden blir det ju inte tal om.

Varför det inte blir tal om sådant stöd är inte helt enkelt att reda ut. I ett brev från nämnden noteras det hur som helst att Sture Johannesson trots sin upprepade kritik av nämnden fortsätter att söka pengar från den. Svart på vitt på att obekväma röster inte uppskattas.

Den statliga konstnärsnämnden bildades en gång efter en nazitysk förlaga, brukar Sture Johannesson påpeka. ("Det är fakta. Det är som det är. Jag redogör för hur det nämnden kom till i en artikel på min hemsida. Det finns mycket av denna modell som lever kvar i Sverige i dag. Tycker jag.")

En gång var han snabbare än Malmö konsthall med att inregistrera varumärket Malmö konsthall, och tryckte upp affischer och inbjudningar som ställde till viss förvirring.

Sture Johannesson har alltså en osviklig känsla för att göra folk förbannade. Men själv säger han att det aldrg har varit meningen. Det är maktgranskning bara. Normal konstutövning.

En person jag talar med inför den här intervjun påpekar att Sture Johannesson har fått en ogin behandling av det svenska konstetablissemanget, att hans verk borde värderas högre, och att Sture Johannesson förmodligen mest av allt är ledsen över att inte ha fått den där avgörande uppmärksamheten i Sverige.

– Efter femtio år har man ju kommit underfund med att dissidenter måste söka sig från sitt land, säger Sture Johannesson.

Han är iklädd en gråmelerad joggingoverall. Hästsvansen sitter där den ska och blicken, som han ofta har riktad bortåt, är skarp.

– Det går inte att ändra personlighet. Och jag har inte försökt göra det heller.

Hur syns du som människa i din konst?

– Jag kan inte svara på det. Jag får tänka igenom det. Jo: Jag gör saker i fel tid. Det har nog hänt att jag har gjort det i livet också.

Du har citerat Birgit Cullberg: Det är de fetaste dansarna som gör facklig karriär. Varför tycker du om det citatet?

– Därför att det är så. Det är en mycket skarp iakttagelse hon har gjort där, och den gäller inte bara balettdansöserna när de blir feta. Det gäller konstnärsnämnden också. Det kostar något att göra den konst man vill göra. Så är det.

Alla dina kupper som du har gjort sörjer du dem?

– Hur menar du?

Jag undrar mest om publiken har sett rätt saker i din konst.

– Nej, det tror jag inte alls att den har. Jag sysslar med vackra bilder och med yttrandefrihet. Publiken har nog sett mer av provokation än vad jag har avsett.

***

I slutet av denna månad öppnas en ny stor utställning med Sture Johannessons verk. Denna gång i ett ganska nytt galleri i London, Raven Row, som drivs av arvtagaren till Sainsbury-imperiet.

– Alex Sainsbury förstår sig på konst. Han har ett uppriktigt intresse. Han flög till Kastrup och hyrde en bil och kom hit till mig. Han ville prata om Galleri Cannabis som vi drev i Malmö 1967 till 1969 och se det som en konceptuell modell för en ny typ av galleri.

Så du fortsätter att vara älskad utifrån, i andra länder.

– Och noll i Sverige. Det kan man lugnt säga.

Ingen svensk konstinstitution, kanske Lunds konsthall undantagen, kan riktigt ta åt sig äran av att ha hållit fram Sture Johannesson som en betydande konstnär.

– Konsthallschefen Åsa Nacking gjorde något fint och modigt när hon bjöd in mig 2004. Men bortsett från det...

Sture Johannesson skakar på huvudet och tittar bort åt en tv vid bokhyllan. Den visar en stum repris av Antikrundan.

***

Utställningen Counterclockwise Circumambulation i Lunds konsthall 2004 förstördes av polisen, eftersom den innehöll ett antal hampaplantor. Sture Johannesson är än i dag ledsen över det, och uppfattar polisens tillslag som riktat mot honom som person. Historien upprepade sig. Så var det med skandalen kring Haschflickan också, där Sture Johannesson ansågs förleda ungdomen med drogromantik i sådan omfattning att han var tvungen att inställa sig hos en psykiater för att bevisa att han var i skick att få behålla sitt körkort.

Hur känner du för kvinnan med haschpipan?

– Den är väl okej. Den är väl bra. Men den handlar om något annat än vad folk tror. Det är en feministisk affisch, har jag kommit underfund med. Detta är en kvinna som vågar visa sig och vågar stå för något som inte är fullt korrekt, det vill säga vara naken och röka pipa. Infälld i min bild finns en tavla av konstnären Eugène Delacroix. Min bild är en nutida tolkning av den revolutionära idén och tanken.

Vad hade du ägnat dig åt om du inte skulle ha ägnat dig åt konst?

– Ja det vet jag inte. Jag var tvungen att bli konstnär. Jag har ingen skolgång och ingen utbildning. Jag var tvungen att hitta på något själv. Men ett tag var jag faktiskt fotoassistent åt Georg Oddner. Det var roligt. Och det handlade ju om bilder det också.

Har du starkt eller svagt självförtroende?

– Ingenting. Ingenting av det. Nu när jag var lite nere efter operationen ville en kompis skicka mig en massa psykedeliska skivor. Jag ville bara ha en enda sång, sa jag, Fattig bonddräng av Astrid Lindgren. Vid öppningen av utställningen i London ska de tydligen ha en DJ. Han borde bara spela den.

Varför tycker du så mycket om Fattig bonddräng?

– Därför att jag är en. Visste du att det finns en grupp på Facebook som heter "Vi som tar till lipen när vi hör Fattig bonddräng"? Jag är med i den. Är man övergiven en gång så är man övergiven sedan.

Han vänder sig bakåt mot en liten cd-spelare och sätter på Bo Kaspers orkesters version på ganska hög volym.

– Det här räcker för mig.

Den friska foten rör sig rytmiskt mot golvet.

***

Det går en tid efter det att vi har träffats, och vi utväxlar några mejl. Sture Johannesson skriver:

"Jag funderar mycket och försöker svara lite till på dina djupare frågor om konsten i sig och min livsbensin… Det är inte bara av ekonomiska skäl som jag värjer mig för varje god tanke och bildidé som dyker upp. Jag snider fortfarande på mitt yxskaft och svarar vänligt när någon hälsar; Goddag. Att skapa en bild som kommenterar händelser, förnimmelser och känslor… Det är vad jag kan säga om konsten i sig. Men en dag står man där och orkar inte längre. Dom har läst manualen: How to kill a poet. Oh, herregud! Tanken är tom. Soppatorsk. Finns det någon pusher i närheten som kan knuffa mig fram till macken?"