Vad kan man göra för analys utifrån dessa siffror?
Norges segrare Alexander Rybak – som både skrev och sjöng ”Fairytale” – är
något på spåren. Det kanske inte är facit, men det är en tanke:
– Min bakgrund i Vitryssland var viktig för segern. Ryssar har en dragning åt
nostalgi och melankoli, medan norrmännen är de gladaste människorna i hela
världen. Den kombinationen präglar min tävlingslåt och borgade för succén,
sade han när resultatet blivit klart.
Hurtfrisk skandinavisk tjosanhejsan i förening med klassiskt ryskt svårmod,
kanske det.
Ofrånkomligen är det så att en låt som ska slå i 42 länder från Irland i
väster till Kaukasus i öster måste ha en bred träffyta. Den som lyckas
vederlägga den gamla sanningen om att ”öst är öst och väst är väst, och
aldrig mötas de två” har kommit en bit på vägen.
Denna tanke skulle kunna förklara även Azerbajdzjans framgång, en låt som
framförs av en låtskrivande sångare från Teheran och som han skrivit
tillsammans med några internationellt orienterade samarbetspartners i
nuvarande hemstaden Malmö. Den här låten tog ännu tydligare fasta på mötet
traditioner emellan. För oss låter ”Always” orientalisk; i Armenien, Turkiet
och Azarbajdzjan låter den säkert exotiskt västerländsk.
Gänget bakom ”Always” var efter tävlingen ett glatt sällskap som firade sin
framgång. Med all rätt. Malena Ernman å sin sida firade knappast, men sade
sig inte heller vara besviken över sin placering. Det är förstås nys – klart
att hon blev besviken. Men bakslaget är inget som saboterar hennes karriär;
den har hon på helt andra arenor och där klarar hon sig alldeles utmärkt.
Värre är det kanske med tävlingsnationen Sverige. Efter motgångarna med i tur
och ordning Martin Stenmarcks skandinaviska Las Vegasnostalgi (på nittonde
plats i Kiev 2005), The Arks skandinaviska glamboogie (artonde plats i
Helsingfors 2007) och Charlotte Perrellis skandinaviska discobollsschlager
(artonde plats i Belgrad 2008) hade doktorn ordinerat ”något annorlunda”.
Men inte heller en discofierad italiensk operadänga slog något vidare
utanför Sverige – resultatet är faktiskt det sämsta sedan självaste Christer
Björkman sjöngs Sverige till näst sista placeringen på hemmaplan 1992.
Så vad var felet? Var nytänkandet inte nytt nog? Inte genomtänkt nog? Är
Sveriges storhetstid som schlagersupermakt förbi? Eller är tävlingen helt
enkelt oförutsägbar?
Glöm inte att Sveriges enda framgång på senare år kom när vi inte alls tänkte
om, utan i vanlig ordning skickade Carola. Även i år betalade sig dylikt
gammeltänkande, i alla fall om vi ser till Islands traditionellt snittade
och mycket blonda ballad, som slutade tvåa. Den låten hade Carola kunnat
tävla med. Det skulle inte förvåna om hon faktiskt också gjort det.