Det var en varm höstdag i slutet av sextiotalet. Vi var unga och gick med
insamlingsbössa. På bössan stod det ”För Biafras barn” och folk skänkte
pengar som tokiga. Det var som om de barnen nu var alla svenskars barn.
Medierna var fulla av sympatiserande reportage om den lilla republiken i öst
som brutit sig ur Nigeria efter det att igbofolket utsatts för mord och
massakrer i norr och väst. Nu efteråt vet vi att vi var en del av världens
dittills största privata hjälpaktion. Det fanns till och med en svensk
hjälte, greven von Rosen, en vithårig krutgubbe som flög in förnödenheter
till barnen bakom stridslinjerna.
Jag har just mött den vithårige greven på nytt, i en ny roman av den unga
nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie, ”Half of a Yellow Sun”.
Han får en hjältes porträtt, även om det är kort och talar mer om bomber i
lasten än om mat.
Adichie är en ung författare, född långt efter Biafrakrigets slut, utbildad
och redan prisbelönt i USA. Redan i sin andra roman, som kommer på svenska
2007, tar hon sig an ungefär det största ämne som finns för en nigeriansk
författare. För stort visar det sig, tyvärr, för i kollisionen mellan de
krav som den underhållande amerikanska prosan ställer och den självpåtagna
ambitionen att ge sitt folk ett epos går hennes vemodiga sång om Biafra
under. Kvar blir ett stort antal gestalter som måste ha fungerat bättre
medan denna roman ännu bara var en storyline och en intrig som fyller en
synopsis bättre än en tjock roman. Det blir helt enkelt väldigt ytligt,
trots allt elände.
Man kan inte låta bli att fundera om inte denna nigerianska författares väg
ut i världen skulle sett mycket annorlunda ut om den inte gått via creative
writing/agenter/stora förlag i USA. (Någon egen, nigeriansk väg ut i världen
finns knappast, så gott som all afrikansk litteratur når oss via förlag och
litterära miljöer i London, Paris eller New York, nu som förr.) Hur såg den
vägen ut för hennes egna, nigerianska föregångare och hjältar? Chinua Achebe
skrev i mitten av sextiotalet en liten fräck bok som på svenska fick titeln
”En folkets man”. Den handlar om samma människor som Adichie skildrar, unga
intellektuella i utkanten av politiken, och den slutar med en skildring av
en miltitärkupp – som sedan faktiskt inträffade och indirekt utlöste
Biafrakriget.
Det är inte enkelt att se i vilken tradition Achebe skriver, boken kom ut
först i London och ironin kanske också är engelsk, hur vet man sånt? Hans
mest berömda bok, debuten ”Allt går sönder”, är dock definitivt en
berättelse med andra rötter än våra västerländska.
Att ställa Adichie mot Achebe är naturligtvis grovt och orättvist. Kanske
till och med dumt. Att kombinationen litteratur, politik och underhållning
inte funkade för henne betyder ju inte att den är omöjlig. Tänk på John le
Carré. Eller, för att lämna Afrika, på hur stormvågen av skildringar av
Förintelsen på 1980-talet inleddes genom den till formen extremt amerikanska
serien ”Holocaust”. Sedan följde konstnärligt betydande verk som till
exempel Claude Lanzmann med ”Shoa”, Imre Kertész med ”Mannen utan öde” – och
Spielbergs ”Schindler’s List”.
Det är inte vad man gör utan hur man gör det som räknas. Adichie kommer
igen, det kan man vara säker på.
SVANTE WEYLER
journalist och författare till ”Ett hus i Ngouedi” om livet i en by i
Kongo-Brazzaville