Det börjar som ett brev, skrivet av en lång och slank drygt trettio­årig blondin. Hon ger en ganska platt beskrivning av sig själv till brevets mottagare: sexig på avstånd och snygg på nära håll, svassar omkring på höga klackar och får män på fall.

Brevförfattarens utseende bildar en praktisk mur mot omgivningen. För på insidan vet hon inte vem hon är. Textens platthet är lika förställd som hennes kvinnliga former är obefintliga. Hon är en kvinna utan äggstockar, som tvingats ta hormoner från tidig ålder för att få något som liknar menstruation, för att hennes androgyna kropp ska tillhöra ”kvinnorasen”.

Virginie Mouzat är moderedaktör på franska Le Figaro. I ”Ingen riktig kvinna”, som är hennes debut, har hon konstruerat en androgyn och asexuell person utifrån, av bilderna att döma, sitt eget utseende.

På ett ibland tillgjort sätt blottas svårigheterna med att ta på sig det skal marknaden och samhället – vi själva – skapat åt oss. Likaså pekar Mouzat på det garanterade misslyckande som är inbyggt, men som ingen låtsas om, i vår stereotypa syn på sexuell njutning. Den könlösa huvudpersonen med påklistrat genus skulle alltså kunna vara vilken människa som helst.

Denna kortroman, drygt 160 glest satta sidor, är med sin komprimerade karaktär mycket fransk; i det att den är ett koncept, ett utvecklande av en vardagsdetalj, och att den aldrig lämnar brevformen. Brevets mottagare antar efterhand däremot en tydligare gestalt och jag blir snart fängslad av den lite skruvade handlingen. Och språket spritter ut i fantastiska meningar som: ”Ett sådant där fruntimmer som bara gör det besvärligt för stressade män i bilar, i regnet som bestänker staden med sot, i den urbana ilskan.”

Julia Svensson
medarbetare på kulturredaktionen