Irshad Manji är som barnet i berättelsen om kejsarens nya kläder. Det är hon som utropar det uppenbara, det som alla redan vet men som ingen vågat tala om.

Det är alltså inte några avslöjande nyheter om muslimernas problem hon levererar, men trots detta har hennes bok rönt stor uppmärksamhet internationellt sedan den utkom 2004. Den är översatt till mer än trettio språk, och i dagarna kommer den också på svenska.

Boken är formulerad som ett brev till hennes muslimska trosfränder, och är i stort en svada över det förtryck muslimer utsätter varandra för och en lovsång till västerländska demokratier. Bland dem är Israel inbegripet, till många muslimers förtret. Saudiarabien och den ”ökenislam” (Manjis begrepp) som spridits med hjälp av petrodollar angrips med sitt systematiska kvinnoförtryck och tribalism.

Men varför saknar muslimerna självkritik? Manji menar att det beror på en förlamande offermentalitet och en fördummande rädsla. Skrämsel har ersatt intellekt bland muslimerna.

Men även ickemuslimer är ansvariga för att den konstruktiva kritiken av islam saknas. Det är talande att muslimska kvinnliga fritänkare bara ges utrymme bland ultraliberala krafter. Det är inte en tillfällighet att boken ges ut på förlaget Fri Tanke. Varför sviks dessa röster av vänstern och feministerna? Med sin multietniska bakgrund och som öppet homosexuell är Manji väl lämpad för en roll som språkrör för en ny, postmodern form av islam som förespråkar mångfald, åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter.

Manjis lösning på muslimernas problem är att kalla på ett ”Operation Itjihad”. Hon menar att allt kan lösas inom den egna islamiska traditionen av itjihad, som kan översättas med fritt tänkande eller nytolkning. Hon ser ingen anledning att överge tron, och redogör här för sin argumentation i den frågan med Taslima Nasrin.

Manji tror att muslimskt kvinnligt entreprenörskap kan bli en viktig nyckel till framgång i muslimernas frigörelseprocess.

Jag kan tycka att hon har ganska ytliga lösningar på grundläggande, strukturella problem i muslimska länder. Det andas en amerikansk mentalitet av att alla kan lyckas om man bara försöker tillräckligt mycket, och omvänt – misslyckas man, ja, då är det i viss mån ens eget fel.

Manji har blivit kritiserad av många. Hon är selektiv i sin läsning av Koranen, idealiserar bilden av väst generellt och Israel speciellt, och trivialiserar deras aggression mot muslimer. Hon skriver svepande, i ett raskt tempo som ger en relativt ostrukturerad text. Det är lätt att tappa tråden i vad hon egentligen vill ha sagt i virrvarret av alla underhållande anekdoter, men så är det ju också en kampskrift.

Tonen är provocerande och tidvis ironisk men samtidigt vädjande och uppmuntrande mot muslimerna. Hon gör upp med muslimernas alla konspirationsteorier och fördomar mot väst. Hon tar muslimer och vad de säger på allvar, något hon är ganska ensam om i dagens kulturdebatt. Det är i sin helhet en mycket uppfriskande läsning.

En anmärkning dock mot översättningen av bokens titel: I original heter boken ”The Trouble With Islam Today: A Muslim’s Call for Reform in Her Faith” (där bokens titel dessutom mycket talande är placerad som på en förseglande tejp över Manjis mun på omslaget).

Översättningen ”Det muslimska problemet” för i alla fall mina tankar till idéerna kring ”det judiska problemet” som diskuterades i 1900-talets Europa. Med den titeln kan man tänka sig att islamofober och främlingsfientliga lätt kan missförstå bokens budskap.

Det är inte muslimerna i sig som utgör något problem. Det är deras tolkning av islam idag som är det. Det är den typen av islam hon vill reformera: Itjihad, inte jihad!

PERNILLA OUIS

biträdande lektor och forskare, Hälsa och Samhälle, Malmö högskola