Ingen tycks bry sig. Idrottsrörelsen har frikort, av oklara skäl, och granskas
inte systematiskt i denna fråga. Varför är det så? För att svenskar älskar
folkrörelser? För att idrotten antas göra så mycket bra för människor?
Nöjesbranschen har det tuffare. I helgen skrev Jan Gradvall i Dagens Industri
om artistbokaren Bruno Tillanders svarta affärer. Tillander har hjälpt en
lång rad kända artister att undanhålla skatt – bland de dömda finns till
exempel Lotta Engberg (bilden), som dock har överklagat.
Gradvall pekar på den märkliga differensen i bedömning hos våra tv-bolag: den
kände barnprogramledaren som fälldes för ett ringa narkotikabrott fick
sparken, och plockades bort ur rutan bara vid misstanke om brott. Engberg
får fortsätta som om ingenting har hänt. Summa alltså: Knark kostar dig jobb
och heder. Svarta pengar kostar dig ingenting. Detta är ett lackmustest på
svensk moral.