NEW YORK. Två män springer omkring på Madison Avenue. De bär svenska
landslagströjor, har ett kamerateam i hasorna och pratar i mun på varandra.
Cirkusen har kommit till stan. Det är nästan som om Filip Hammar och Fredrik
Wikingsson vill bevisa att de kan – och får – göra vad som helst.
Och det är klart: när tv-karriären krönts med ett framträdande i "På
Spåret" finns inte mycket mer att hämta på hemmaplan.
– Jag började bli igenkänd av äldre damer. Det var en alldeles underbar
känsla, säger Filip Hammar.
Så det har blivit dags att uppfylla ungdomsdrömmen: en direktsänd talkshow
från New York.
– Alla fotbollsspelare vill spela på Nou Camp - det här är samma sak för oss.
Det kan bli heaven, det kan bli hell, men Kristian Luuk hade i alla fall
gett sin högerhand för den här chansen, säger Fredrik Wikingsson.
Varför är ni så besatta av USA?
– Man är ju dum i huvudet om man inte gillar åtminstone en liten del av USA.
Det är i många avseenden en katastrof att födas i Sverige, ett litet land
som bara blir mindre viktigt hela tiden.
Hur får man då en amerikansk kändis att ställa upp i ett svenskt
tv-program?
– När vi spelade in "High Chaparral" i USA ljög vi bara
om att det var ett "europeiskt program" som hade 19 miljoner
tittare. Det amerikanska kändisskapet är ju mycket mer industrialiserat: här
vill alla få ut något tydligt av att vara med.
Som i fallet Puff Daddy - eller P Diddy, Sean Combs eller något av de andra
namn som rapparen använder. Enligt Filip och Fredrik har de kommit "en
bit på vägen" med att få honom att ställa upp i den nya
showen.
– Han vill ju prata om sin jävla parfym. Och nu ska den tydligen lanseras i
Europa. De vill väl att vi säger "åh, den luktar så gott".
Och det gör väl inget. Jag antar att den luktar okej, säger Filip Hammar.
Tror ni att det här kan bli början på en ny era: att amerikanska
superkändisar slutar komma till Skandinavien när svenska tv-kanaler startar
shower i USA?
– Det började för flera år sedan. När Fredrik och jag jobbade på Aftonbladet
var det en pressträff med Jarvis Cocker, Blur eller någon annan artist varje
vecka. Allt vi kan hoppas på nu är att vi svenskar själva börjar förstå vår
litenhet.
Inspelningsdagen är slut. Dags att dricka öl. Filip och Fredrik funderar på
Waldorf Astoria, men går vidare och sätter sig i en annan hotellbar. Filip
Hammar berättar varför de aldrig skulle göra en talkshow i Sverige:
– Vi vill använda det perspektiv man får här. Det är ju alltid roligare att
tala om Sverige när man är utomlands.
Att åka till USA för en talkshow är som att åka till Danmark för bacon: det är
här det händer. Och när de två svenskarna talar om David Letterman får de
nästan tårar i ögonen.
– Såg du när Joaquin Phoenix vägrade tala? Letterman bara njöt av tystnaden.
Om det hade hänt oss hade vi sprungit ut och börjat gråta. Letterman är ett
sånt jävla proffs, han är talkshowernas Bob Dylan.
Premiärdatumet i mitten av april närmar sig. Och det börjar bli lite svettigt.
– Vi har bara kört live en gång tidigare. Men om det här floppar tror jag nog
vi får en chans till ändå, säger Fredrik Wikingsson.
Varför tror ni att ni kommit dit ni är idag?
– Folk märker att vi gillar det vi håller på med. Mitt framgångsrecept är ett
glatt humör och en IQ över 90. Och så är vi engagerade. Om man tänker efter
är det ju bara vi och Janne Josefsson som går in 100 procent för våra
program.
Drömmer ni om att få en show på NBC eller Fox?
– Det är klart, det vore lögn att säga något annat. Men nu är det kanal 5...
ja, du hör ju skillnaden... kanal 5 och NBC... men vi får göra det bästa av
det.
När det här projektet är över har paret inga planer på att ta första planet
hem till Sverige. Under sommaren ska Fredrik hyra ett hus i the Hamptons och
Filip vill ge sig ut på en roadtrip. Och om talkshowen går riktigt bra
kanske de tar sig in på amerikansk tv trots allt. Ingenting är ju omöjligt -
inte i USA och inte i Filip och Fredriks huvuden.
Filip Hammar funderar.
– Det finns en tid klockan halv två på natten på NBC. Den skulle vi kunna göra
något riktigt bra av.