Davis Guggenheims prisbelönta dokumentärfilm ”Waiting for ’Superman’”, som
just nu visas på amerikanska biografer, handlar om ett misslyckande: den
amerikanska skolan.
Trots att samtliga presidenter efter andra världskriget har utnämnt sig själva
till utbildningspresidenter har läget knappast förbättrats. I filmen får vi
veta att USA:s offentliga skolor kostar dubbelt så mycket idag som 1970 –
medan elevernas prestationer ligger på ungefär samma nivå.
USA brottas också med hög avhoppsnivå bland elever från studieovana hem.
Davis Guggenheim varnar för att om inget händer kommer medelklassen att göra
det han själv redan gjort: sätta sina barn i privatskola.
En möjlig utväg är enligt Guggenheim de så kallade charterskolorna,
framgångsrika med att få ungdomar från studieovana hem att läsa vidare.
Charterskolorna fungerar som ett slags federala friskolor och behöver inte
ta hänsyn till enskilda delstatsförordningar. De har till exempel infört
långa skoldagar och undervisning även på lördagar då detta gynnar elever som
inte får hjälp med läxorna hemma.
Guggenheim talar också om högpresterande respektive lågpresterande lärare. Det
är för lätt att få fast tjänst som lärare, menar han.
Vilket är extra intressant när man läser den svenska regeringens förslag om
lärarlegitimation. En lösning som lanserats i Washington DC är att ge högre
lön till lärare som frivilligt ger upp fasta tjänster – något som
naturligtvis kritiserats av lärarnas fackförbund.
”Waiting for ’Superman’” har mycket att lära svenska skolpolitiker. Varför
inte låta statligt styrda charterskolor verka över kommungränserna i
problemdrabbade områden?
Om lärarlegitimationen uppnåddes först efter tio yrkesverksamma år, och inte
efter ett år som i regeringens förslag, skulle den fungera som en sporre och
karriärmöjlighet.
Johan Söderman
gästforskare på Columbia University i New York och lärarutbildare på Malmö
högskola