Journalisten Andreas Malm berättar i en artikel på Aftonbladets kultursida
(9.12) om hur tiotusentals sörjande i somras samlades strax utanför
Srebrenica för att jordfästa 500 av offren för massakern i juli 1995.
Också jag har besökt denna gravplats. Det var i december för fem år sedan.
Liksom Malm vandrade jag längs raderna av enkla gröna gravvårdar och läste
namnen på de mördade männen och barnen: "Adnan Pitarevic, 1981-95".
För mannen som slaktade Adnan, den Bosnienserbiske generalen Ratko Mladic, var
fjortonåringen en icke-människa.
Sommaren 1993, två år före massakern i Srebrenica, intervjuade reportern Peter
Kadhammar Mladic i dennes högkvarter i Han Pijesak. Kadhammar frågade Mladic
hur många människor som dött i det belägrade och beskjutna Sarajevo.
– Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer. 17 000 närmare
bestämt, svarade Mladic.
Andreas Malm som i våras gav ut boken "Hatet mot muslimer" behöver inte
övertyga mig om att ett sådant hat, ett muslimhat, existerar. Inte heller
behöver han förklara för mig vilka konsekvenser en systematisk
schablonisering och dehumanisering av folkgrupper kan få. Han behöver inte
ens hjälpa mig att tolka innebörden av att schweizarna röstade ja till ett
förbud mot minareter.
Den som spränger och schaktar bort moskéer, vilket var rutin i de rensade
områdena i Bosnien, har ett budskap till alla muslimer: Ni finns inte. Ni
har aldrig funnits
Den som bannlyser minareter har också ett budskap till alla muslimer: Ni hör
inte hemma här. Ni kommer aldrig att höra hemma här.
Det är, däri har Malm rätt, fördrivningens förord.
Ingen samtida historisk händelse har påverkat mig så djupt som folkmordet på
bosnjakerna, den muslimska befolkningen i Bosnien. Det enda politiska parti
jag har varit medlem i är den Bosnienaktivistiska Sarajevolistan, vars enda
programpunkt var kravet att omvärlden skulle överge sin passivitet och sina
kålsuparteorier och intervenera för att stoppa förbrytelserna och rädda
offren, med militära medel om så krävdes.
För detta kritiserades, hånades och hatades vi på debatt- och kultursidor. Vi
kolporterade politisk kitsch, tyckte somliga. "Partiet har så rätt att det
blir ointressant att stödja det", slog en välkänd kulturskribent fast. Många
intelligenta människor la huvudet på sned och förklarade att konflikterna på
Balkan var så komplicerade att det var omöjligt att ställa sig på de
fördrivna och slaktades sida. Det finns inga helgon i de bosniska bergen,
som Carl Bildt tidigt hade klargjort på sitt knivskarpt analytiska vis. Åter
andra kallade oss krigshetsare.
I EU-valet 1995, bara några månader efter Srebrenica-massakern, fick vi en
enda procent av rösterna, något över Kalle Anka-partiets mobiliseringsnivå.
Så engagerad var den svenska valmanskåren i det pågående folkmordet.
Andreas Malm är väl förtrogen med var fronterna gick i den svenska debatten
under balkankriget. Han var själv aktiv i de syndikalistiska kretsar som
energiskt stödde bosnjakerna, och vet att vi under dessa år och i denna
fråga stod på samma sida.
Det är därför med uppriktigt förvåning jag upptäcker att han nu i Aftonbladet
genom att försåtligt länka skurk till skurk, fiende till fiende, försöker
antyda att liberalerna – alltid dessa liberaler – och Expressens kultursida
är retroaktivt medskyldiga till Srebrenica och, framförallt, sedan länge
jobbar systematiskt för att få massakern upprepad.
Indiciekedjan ser ut så här. Ratko Mladic- Ayaan Hirsi Ali – Expressens
kultursida (där jag medarbetade på 90-talet, och vars chef jag var under sex
år på 00-talet).
Det har snart gått femton år sedan 7000 muslimska män och pojkar mördades i
Srebrenica. Sverige är ett land av accelererande minnesförlust. Brunröda
historierevisionister har vid flera tillfällen försökt vända ut och in på
historien. Nu försöker Andreas Malm , från ett annat håll, instrumentalisera
massakern för att komma åt ideologiska antagonister.
Hade vi levt på 1800-talet skulle jag utmanat honom på duell.
Inte bara för att jag av djupt personliga skäl är indignerad och förbannad
utan framförallt för att historieförfalskning är en sjaskig och farlig
hantering.
Andreas vet mycket väl att det inte är Expressens kultursida, inte liberalerna
kring Sarajevolistan, som förhållit sig försonligt och förstående till de
serbiska tolkningarna av balkankonflikten. På den sidan hittar man istället
en föga liberal romantiker som Peter Handke eller vänsterikoner som Noam
Chomsky och Harold Pinter.
Den Malm som nu åmar och kråmar sig och undrar när Expressen ska publicera
texter av Ratko Mladic, Radovan Karadzic och Biljana Plavsic är därför en
ljugande Malm, en falskt klingande cymbal, en demagog som försöker göra sig
dum och lyckas.
Hans trumfkort är en nyligen på Expressenkulturen tryckt artikel (5.12) av
Ayaan Hirsi Ali i vilken hon ställer sig bakom ett schweiziskt
minaretförbud.
Men det finns inget liberalt stöd för Hirsi Alis ställningstagande i den
frågan. Tvärtom. Religionsfriheten, och därmed också friheten att bygga och
nyttja gudstjänstlokaler, är den andra sidan av friheten att ta avstånd från
religionen, kritisera den, håna den, häda. Att en lång rad liberaler, bland
dem jag själv, länge försvarat hennes rätt att göra just det sistnämnda är
korrekt, men det innebär inte att vi måste ansluta oss till henne om och när
hon vill hindra andra människor från att använda sig av den förstnämnda
friheten.
Det är åsikterna som gör en skribent liberal, inte skribenten som gör
åsikterna liberala.
Svårare än så är det inte.
Men Andreas Malm har svårt att hålla en tanke i huvudet, för att inte tala om
två. De trängs undan av lödder och ressentiment.
Varför är det just debattörer som Ayaan Hirsi Ali och Dilsa Demirbag-Sten som
får Malm att gå i spinn? Jag tror att det beror på att han är en
identitetspolitiker. För sådana betyder vad du är och representerar mer än
vad du säger och vad du gör.
Kvinnliga islamkritiker med egen erfarenhet av muslimska kontexter är en
outhärdlig provokation för den som lever i en kollektivistisk klichévärld.
Han kan bara inte tolerera dem! De är som vargar som påstår sig vara veganer.
Också Ratko Mladic lever i en sådan klichévärld. Det gör också de
neonationalistiska populister, muslimhatets börsmäklare, som Malm med rätta
varnar för.
Krigsherrarna på Balkan, liksom främlingsfienderna i västeuropa, tänkte
respektive tänker ständigt och uteslutande i termer av kollektiva
identiteter som föregår och definierar individen, uniformer som den enskilde
inte ges någon möjlighet att välja bort eller modifiera.
Sorteringen sker efter rent mekaniska principer. Vårt folk här. De främmande
och farliga där.
I det perspektivet är Andreas Malms tendens att bejaka detta tankemönster, om
än vänt upp och ner, och reducera miljoner individer till en homogeniserad
grupp av offer och göra sig själv till deras advokat, inte problemfri.
Rimligare vore att Malm gjorde gemensam sak med liberalerna i kritiken av det
kollektivistiska schablontänkande som är högerextremisternas och
islamisternas gemensamma nämnare.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen