Vi hade hoppats på arkitekttävlingar i Lund. Ett kulturhus. Ett litteraturens
hus. Nya offentliga mötesplatser i staden. Istället får vi en inbjuden
tävling om ett nytt förvaltningshus i den bortglömda kvartersdelen väster om
stationen. Det är en underlig tävling. Lunds kommun satsar 1,5 miljoner bara
i tävlingsarvoden och vet samtidigt inte hur man genomför en tävling. De fem
förslagen presenterar statiska och monotona byggnadsvolymer som för tankarna
till det gångna seklets arkitektur, utan anknytning till 2000-talet. Det är
oinspirerade och samtidigt förvånansvärt lika förslag. I en öppen tävling
tar arkitekter oftast ut svängarna, här har man istället låtit 68 kontor
prekvalificera sig enbart genom att berätta om sin egen förträfflighet. Men
istället för att välja arkitektkontor som kan prestera helt olika
angreppssätt, så har man valt de som är så lika som möjligt. Programmet
diskuterar inte mötet mellan kommun och medborgare, om hur vår tids
offentliga plats ser ut, utan talar om ”en byggnad med stor dignitet, hög
arkitektonisk klass på ett kostnadseffektivt vis”. Inte desto mindre är man
fullt medveten om att det handlar om hjärtat i ett nytt stadskvarter som ska
binda samman östra och västra Lund.
Behöver det bli så tråkigt? Tidigare i höstas träffade jag den amerikanske
arkitekten Thom Mayne på arkitektskolans årliga utbildningssymposium. Thom
är en av de få arkitekter som belönats med Pritzkerpriset, arkitekturens
Oscar. Han är också en av de arkitekter som allt sedan Frank Gehrys
Guggenheimmuseum i Bilbao och Daniel Libeskinds judiska museum i Berlin gått
i spetsen för en radikal arkitektur som har lämnat arkitekturhistorien bakom
sig. Istället för modernismens lådor gäller fritt gestaltade former. Thom
Mayne och hans arkitektkontor Morphosis senaste bidrag till denna
konstnärligt expressiva arkitektur är arkitektur- och konstskolan Cooper
Union i New York. Den uppskurna fasaden av perforerad stålplåt bryter av mot
gatans likformighet och lockar in till ett vertikalt campus med ett rikligt
upplyst inre rum som även är öppet för allmänheten. Han berättar stolt att
byggnaden redan fått sin första tag: 'Aliens, please park spacecraft
elsewhere!' I direkt dialog med samtidskulturen utmanar Thom med nya uttryck
för det offentliga rum som ytterst är en garant för det demokratiska
samtalet.
Thom hade säkert kunnat bidra med ett annorlunda kommunhus där arkitekturen är
ett avtryck av vår egen tid. Nu står man istället med fem förslag som nöjer
sig med att vara kontorshus och ingenting annat. Inte konstigt sedan att
kommunen inför den kommande bebyggelsen i det anslutande Sockerbruksområdet
pekar ut funkis och sekelskiftesarkitektur som arkitekturideal.
Leo Gullbring
arkitekturskribent