Teaterdårar

Det är midnatt och mycket folk på Malmöklubben ”Wild at Heart” på Bodoni. Mellan öldrickande, punkspelningar och röj på dansgolvet dyker plötsligt fyra groteska vettvillingar upp. De rör sig underligt och väser fram engelska fraser.

Varelserna kallar sig för buffooner, vilket skulle kunna översättas till dårar, och ingår i teatersällskapet The Buffoon’s Needle. Med knöliga ryggar, saknade kroppsdelar och förvrängda ansikten trotsar de känsloläget hos publiken, utmanar dem att ifrågasätta sin val och sina liv. Stämningen blir kaotisk, folk försöker röra vid skådespelarna och häcklar dem. Provokationen är så grav att en kvinna som inte får sin vilja igenom stegar fram och tar strypgrepp på en av skådespelarna.
– Som buffoon är jag inte längre mänsklig, berättar svenska Hanna Jansson, 28, som var den som utsattes för övergreppet på Bodoni.
– När jag utmanar någons åsikter kan de ibland glömma att det faktiskt finns en person bakom kostymen och masken.

Genom en slags organiserad galenskap håller The Buffoon’s Needle upp en spegel framför samhällets ansikte. Målet med en föreställning är alltid att få publiken att stanna upp och fundera över hur vi människor egentligen beter oss mot varandra och mot världen vi lever i.
– I våra roller står vi helt utanför samhället och har ingenting att förlora, förklarar skånebördiga Moa Persson, 31, som för fyra år sedan grundade det samhällskritiska teatersällskapet tillsammans med danska Stine Schmidt-Madsen, 29.
– När publiken reagerar på oss bevisar och förstärker de buffoonens utanförskap och på så vis också sina egna fördomar.

En föreställning med The Buffoon’s Needle är delvis improviserad men följer alltid samma konstellation. Det finns en strikt hierarki som aldrig bryts och eftersom provokationen är central blir ett uppträdande alltid bäst om Moa, Stine och deras buffoon-systrar Hanna och norska Kari-Anne Duesund, 27, vet vilka de ska uppträda för i förväg. På ett konstmuseum kan de till exempel välja att driva med den högutbildade kultureliten.

Publiken skrattar ofta åt buffoonernas underliga upptåg och förvrängda röster, bara för att halvvägs in i en föreställning inse att den egentligen skrattar åt sig själv. Denna ofrivilliga självrannsakan kan drabba vem som helst. En buffoon har inga heliga kor utan vill skaka om hela den mänskliga naturen.
– För ett par år sedan uppträdde vi på det gamla Ungdomshuset i Köpenhamn och då hamnade radikala vänsteraktivister i skottgluggen, minns Stine. De ville så gärna tro att de skulle älska en teatergrupp som oss. Det blev underligt när de märkte att de blev så provocerade av oss, de förstod nog inte riktigt att en buffoon inte hör hemma någonstans.

Är buffoonstilen med sitt gränsöverskridande feministisk?
– Visst, säger Stine. Som buffoon tillåts jag bryta könsroller. Men eftersom det är en varelse, inte en människa, är det egentligen bortom manligt och kvinnligt.

När The Buffoon’s Needle håller i workshops för teaterstudenter på folkhögskolor och festivaler möter de däremot tonårstjejer som genom stilen konfronteras med sin egen verklighet.
– Vi har alltid skumgummi med oss som vi ber dem stoppa upp sig med för att förvandlas till buffooner, berättar Moa. Man märker hur befriande det är för dem att få vara fula och bete sig annorlunda än vanligt.

Teaterstilen är inspirerad av medeltida freaks och narrar, de enda som på den tiden fick skämta om allt, till och med om kungen. Det är ett inslag som The Buffoon’s Needle verkligen vill ta fasta på. Att se en föreställning ska vara upprörande men samtidigt så frön till nya tankar hos publiken.
– Teater kan vara politisk och socialrealistisk, men klarar sig många gånger lika bra även när den inte tar någon ställning, menar Stine när hon jämför buffoon-stilen med andra kulturella uttryck.
– Om du går på opera eller musikal är det mer som att titta på tv. Du är på tryggt avstånd och behöver inte bry dig. Vår drivkraft som buffooner är att det ska hända något på riktigt mellan oss och publiken.
– När du ser en vanlig pjäs är det inte interaktivt, säger Moa. Men en buffoon är verkligen i samma rum som publiken, synar den i sömmarna och roar sig med den. Ibland blir det också för mycket, som kvällen på Bodoni.

Efter föreställningen gick Moa fram till kvinnan och bad henne förklara sig. Förstod hon verkligen inte att Hanna var en människa?
– Hon bad om ursäkt, berättar Moa. Hon sa att hon bara velat att vi skulle stå stilla och posera så att hon kunde ta en bild. Vi lärde oss en hel del av det, framför allt att en föreställning vid midnatt på en punkklubb kanske inte är det mest ultimata för buffooner.

Alla är överens om att en föreställning ska gå över gränsen, men att de får akta sig för att gå för långt över den. Moa, Stine, Hanna och Kari-Anne säger att priset de får betala för sin samhällskritiska teater är att tvingas ha ögon i nacken och alltid vara på sin vakt. Det är en svår balansgång att vara kritisk på ett konstruktivt vis.
– Det är skrämmande hur lite provokation som krävs för att få männi­skor att bete sig som djur, säger Hanna. Men utan våra kostymer känner publiken inte ens igen oss. Hur är det då för dem som andra människor blir provocerade av och som inte kan gå ur sin så kallade roll?