Det här händer: Jag går på gatan, det är måndag, sent på eftermiddagen, det
har varit en ganska dålig dag. Jag självömkar. Jag plockar upp min telefon
och textar in en statusuppdatering på min Facebooksida: ”En dålig dag, vad
var nu meningen med den?”
Två minuter senare kollar jag om någon av mina vänner har kommenterat den,
kanske gillat den.
När Paul Auster 1985 i sin bok ”Stad av glas” låter privatdetektiven Quinn
driva runt på Manhattan skapar han en ensam och isolerad karaktär i en
labyrintisk storstad.
Auster skriver att Quinn mer än något annat tyckte om att gå: ”Varje gång han
var ute kände han det som om han gick ifrån sig själv. Alla platser blev
likställda, och på sina mest lyckade vandringar nådde han fram till känslan
av att vara ingenstans.”
Ingen vet var Quinn är. Hans syfte är att gå bort från sig själv och alla
andra till platser som inte finns. På det sättet är han den typiskt
romantiske urbane mannen. Anonym i storstadens brus.
I boken ”Sound Moves – Ipod Culture and Urban Experience” skriver Michael Bull
om Ipodkulturen som en ”medierad urban isolering”. Musikmaskinen som ett
sätt att avskärma sig från staden. Stadshistorikern Håkan Forsell drar på
sin blogg en parallell mellan Ipodkulturens isolering och
villaförortskulturen. Samma vilja att dra sig undan stadens kaos. Paul
Auster-karaktären levde av stadens kaos, den var förutsättningen för hans
ensamhet.
Ipodlyssnaren vänder den ryggen eller reducerar den till en kuliss.
Men vad händer om vi placerar en Iphone i handen på Mr Quinn?
Han lämnar sitt hem och twittrar från hörnet West 107th St och 2nd Ave: ”Men
om jag är på väg ut … vart är jag då på väg?” Framme vid East 69th St och
Madison skickar han upp sin gps-koordinat till Iphoneapplikationen Whos Here
och twittrar ”Om det här verkligen händer så måste jag hålla ögonen öppna”.
Inom tjugo minuter har han fått svar och hans status har retweetats, skickats
vidare, till tre personer. Hans position har också blivit synlig på
Facebook via applikationen Friends on Fire. Han kanske hade letat upp sina
vänner med applikationen Partnertracker 3.0 (”Var är dina kompisar?”).
Quinn som en del av det digitala molnet. Inte längre en ensam sökare i stadens
befriande kaos men inte heller en isolerad egoist med vita lurar. En
supersocial människa likt den som författaren Sigge Eklund i en artikel i
tidskriften Bon i november 2007 kallade ”neonarcissisten”. Den socialt
kompetente narcissisten, den självbespeglande människan som aldrig är ensam.
Med Iphonen har neonarcissisten tagit klivet ut på gatan och börjar skapa en
sorts nya bykartor över stadslivet. Iphonenarcissisten ritar en karta över
staden där platsbestämmelserna är abstraktioner som bara finns i relation
till var andra är. Twitterflanören befinner sig på en plats som är exakt
definierad av gps-koordinaterna, men, precis som Austers Quinn, på en plats
som inte finns om ingen annan ser den. Men till skillnad från Quinn ser han
inte den statusen som ett mål utan som ett misslyckande.
När Mathew Honan i tidskriften Wired i somras skrev en artikel om hur han
levde uppkopplad mot alla tillgängliga sociala medier och gps-applikationer
han kunde under tre veckor konstaterade han slutligen att han ”hade fått en
större medvetenhet om var han var, men samtidigt förlorat sin känsla för
platsen”.
I en hyllningsartikel till Twitter i Time Magazine i somras pekade Steven
Johnson på en av nackdelarna med Twitter, och andra mikrosajter: ”A new
empire of distraction has opened up”, ett nytt distraktionens rike låg
framför oss. Johnson konstaterade att medan du förr tittade till mejlen då
och då, ”kollar du nu ständigt din Blackberry efter nyheter från andra
människors liv”.
Twitterflanören driver fram i ett folkmoln, en by, där han känner till alla.
Storstadsbon har blivit en bybo, sociologen Zeynep Tufekci beskriver det som
att det urbana livet nu ”har gjort en hel cirkelrörelse tillbaka till byn
där alla kan veta vad du gör”. Stadsplaneraren Anthony Townsend säger i
novembernumret av Wireds brittiska upplaga att med sociala medier blir ”de
växande megastäderna mer hanterbara”
Megastaden har fått en parallell mikroby. Torgskräcken har ersatts av
microfilin, kärleken till sociala mikromedier, ska vi kalla det att vara
mikrokåt.
I en artikel på Expressens debattsida skrev Rasmus Fleischer bland annat att
”kollektiva upplevelser, knutna till en tid och en plats” har blivit
viktigare efter digitaliseringen. Det är också en tes han driver i sin bok
”Det postdigitala manifestet”.
Fleischer gör det ställd inför den oändliga mängden musik. Det är möjligt att
tänka sig samma sak inför den oändliga distraktionsmöjligheten, flykten från
stadens slumpmässighet tillbaka till byns kontrollerbarhet.
Jag kollar min Facebooksida, lyfter ögonen från telefonen. Känslan är den där
man kan få ibland när man kör bil. Det är något som man gör med sådan
automatik att man plötsligt inser att man inte tänkt på att man kört bil,
och närmast förvånat ser alla de där bilarna och deras hastighet runt
omkring en.
Just det, det var här jag var. Anonym bland många.
Dan Hallemar
arkitekturskribent