– I dag förknippas skinheads uteslutande med nynazism och rasism men för min
egen del innebar gängtillhörigheten också någonting positivt. Framför allt
växte mitt musikintresse fram under den perioden. Jag började gilla reggae
lika väl som punk.
”This Is England” handlar om 12-årige Shaun (Thomas Turgoose) som lever
ensam med sin mamma i en liten ort med hög arbetslöshet i mellersta England
1983. Pappa har dött i Falklandskriget.
Trots att Shaun är betydligt yngre än de övriga killarna och tjejerna i
gänget får han bli en av dem, i början nästan som en maskot. Men när
medlemmarna utsätts för både nynazistiska och rasistiska påtryckningar
förändras verkligheten för Shaun
– Jag vill visa att man
faktiskt kan komma ut oskadd på andra sidan och inte alltid behöver fastna i
ungdomliga extremistiska politiska åsikter, säger Shane Meadows.
Så gott som samtliga Shane Meadows filmer handlar om gänggemenskap från det
internationella genombrottet med långfilmen ”Twentyfourseven” 1997, där Bob
Hoskins spelar tränare för ett gäng unga boxningsintresserade och fram tills
i dag.
– England har genomgått en stark utveckling sedan jag var i
tonåren, fortsätter Meadows. I början på 80-talet hade vi tre och en halv
miljon arbetslösa. I den lilla stad där jag växte upp jobbade man på
kexfabriken eller också var man arbetslös. Då innebar gänget en trygghet.
Var man jagad eller ovän med något fanns gänget som stöd. Samtidigt blev den
individuella friheten begränsad, något som jag så småningom vände mig mot.
”This Is England” börjar med ett effektivt montage med bilder och filmklipp,
ofta dokumentära, från thatcherismens tidevarv, Falklandskriget, band som
the Clash och annat förknippat med 80-talet.
Eftersom Shane Meadows inte hade någon stor budget och inte kunde skapa ett
realistiskt 80-talslandskap blev montaget en lösning för att via det dra in
publiken i minnen och känslor från decenniet. Dåvarande premiärministern,
Tories Margaret Thatcher förekommer flitigt.
– Det är fel att tala
om en thatchernostalgi, säger Shane Meadows. Men samtidigt skiljer hon sig
från sina typiskt byråkratiska föregångare. Hon var den första där man såg
att pr-maskineriet hade gått igång och det finns roliga klipp på henne när
hon är ute på landsbygden och kliar grisar.
Däremot erkänner Shane Meadows gärna att han saknar vissa typiska
80-talsfenomen. Han nämner det breda musikutbudet.
– Tittar man på
gatubilder och studerar människorna, framför allt de unga, kan man se mer
varierade klädstilar än i dag. Gatulivet var betydligt livligare. Nu sitter
folk hemma och glor på fotboll på Sky Sports. Jag saknar 80-talets energi.
Shane Meadows arbetar i samma starka realistiska tradition som sina äldre
kolleger Ken Loach, Mike Leigh och Alan Clarke. Spelet improviseras fram och
få repliker finns skrivna i manus.
– Jag måste skriva någonting
annars kan jag inte förklara för dem som jag söker pengar hos vad filmen ska
handla om. Men det mesta ändras under inspelningen.
Ofta låter han skådespelarna repetera och när Meadows ser att det går bra,
börjar han filma. Ibland tar det fem minuter, ibland fyra timmar.
Filmutbudet i engelska småstäder under Shane Meadows uppväxt var det vanliga
dominerat av amerikanska blockbusters, filmer som ”E.T,”, Indiana Jones- och
Stjärnornas krig-filmer.
– Det Ken Loach och Mike Leigh gjorde såg
jag på tv och tog starkt intryck av. Min pappa var filmintresserad och
lånade videokassetter med spaghettiwesterns, Scorseses ”Mean Streets”, ”Taxi
Driver”, ”Raging Bull” med flera.
Slutscenen i ”This Is England” utspelar sig med huvudpersonen Thomas på en
vidsträckt strand, en bild fylld av frihet.
– Jovisst, nickar Shane
Meadows. Det är en hyllning till François Truffaut och ”De 400 slagen”.
