Under temat motstånd läser jag om att Marianne Lindberg De Geer var en
feministisk late bloomer. Det dröjde till medelåldern innan hon förstod
patriarkatets roll i hennes liv. Jag läser vidare om turkiska kvinnors
vapenvägran, niqabklädda kvinnor som demonstrerar mot regimen i Jemen och
70-talets antirasistiska feminism i USA, med Angela Davis i förgrunden.
Riktigt spännande blir det när feminismen blir reflexiv och ifrågasätter sin
egen tradition. Till exempel i frågan om hur vithet blivit feminismens
signum och hur exkluderande det är.
I en intervju med nättidningen Feministiskt Perspektiv säger de nya
redaktörerna att de vill nå en bredare läsarkrets. Välkommet, tycker jag,
som upplevt att Bang tidigare haft en något exkluderande ton. I detta nummer
lyckas tidskriften däremot vara mer tillgänglig utan att tumma på kvaliteten
och djupet. För Bang är intelligent, rolig och skarp. Visst kan språket
ibland fortfarande vara onödigt akademiskt, men Bang är ändå inget man
passivt sträckläser en dag på stranden.
Journalisten Thella Johnson skriver i en artikel om nyheternas på förhand
bestämda dramaturgi: ”Om vi ska förstå och kunna göra en någorlunda
självständig bedömning av omvärlden behöver vi ibland stanna upp.” Detta
gäller även vid läsning av Bang. Jag rekommenderar läsaren att ta sig an en
artikel åt gången och lägga tidningen åt sidan mellan varven. Antagligen
händer då något inombords.