August Strindberg är Sveriges mest kända kulturpersonlighet och i år, hundra
år efter hans död, ges extra utrymme på scenerna. Den 14 mars besöker
författaren – gestaltad av Clas Göran Söllgård – Malmö Stadsbibliotek för
att prata om böckerna, äktenskapen, guldframställningen, och svara på
publikens frågor. Satsningen på Strindbergåret var självklar, säger
bibliotekarien Linda Willander:
– Är det någon författare nästan alla har en åsikt om så är det
honom, och vi har flera programpunkter som analyserar olika aspekter av hans
författarskap.
Att satsa eller inte satsa har varit en het fråga det senaste året. Svenska
institutet gör årliga undersökningar om bilden av Sverige utomlands, som
visar att vi är svagast på kulturområdet. Samtidigt spenderar regeringen
blygsamma 1,2 miljoner kronor på Strindbergåret, och Statens Kulturråd har
använt pengarna till att göra en webbsajt där allt firande ska samlas i ett
kalendarium.
Snålt och slappt? Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth är upptagen, men
Henrik Toremark, stabschef på kulturdepartementet, bemöter kritiken:
– Jag tycker att han är en våra absolut främsta författare, men
det är inte politikens uppdrag att lyfta fram enskilda personer eller
upphöja vissa som ”nationalförfattare”. På kulturområdet har ju både Selma
Lagerlöf och Gustaf Fröding varit aktuella de senaste åren, och fått fin
uppmärksamhet utan några specifika regeringssatsningar.
De firades ju också under Alliansregeringen. Strindbergåret ställs ofta mot
att s-regeringen inför Linnéåret 2007 satsade totalt 27 miljoner kronor.
– Skillnaden är att vi vill värna kulturens frihet och oberoende.
Om vi ser till att institutionerna och kulturutövarna har ett bra grundstöd
så bestämmer de själva vad som är viktigt. Jag är helt lugn: går du in på
Strindbergsajten så ser du ett stort utbud, och det är en bra bild av att
vår modell fungerar.
Den statliga sajten har orden ”Tänk själv!” som slogan och vill att
Strindbergåret ska handla om att ”granska, uppleva och diskutera Strindbergs
verk”. Med exakt hundra års fördröjning twittras utdrag ur hans mytomspunna
”Ockulta dagboken”. Kalendariet ska översättas till flera språk men finns än
så länge bara på svenska, och i stället länkas till ett internationellt,
privat initiativ – ”Strindberg 2012 Festival”. Frågan om regeringens roll i
kända svenskars jubileumsår är uppenbart ideologisk, säger Leif Pagrotsky,
som var kulturminister framtill regeringsskiftet 2006.
– Det handlar om hur stor staten ska vara, och kulturministern
argumenterar utifrån en syn där ansvaret ligger på privat- eller
näringslivsinitiativ och inte i det gemensamma.
– Att regeringens ambitionsnivå är obefintlig betyder inte
jättemycket inom Sverige eftersom våra kulturinstitutioner själva kommer att
göra viktiga satsningar. Internationellt är det däremot illa. Strindberg
spelas i allt från Kina till Mexiko och att understödja de projekten, eller
stimulera till nyöversättningar, hade gjort stor skillnad. Tack vare vår
Linnésatsning blev miljoner människor påminda om vad Linné betytt för hur vi
förstår världen idag.
Han ställer Norges påkostade firande av nationalskalden Ibsen – inför
Ibsenåret 2006 satsade den norska regeringen 43 miljoner svenska kronor –
mot en svensk likgiltighet inför Strindberg.
– Det där är en gåta för mig. Jag tycker att vi saknar stolthet
och engagemang. Varför är det regeringens uppgift att välja ut och satsa
skattepengar på vissa personer? Jo, för att det handlar om att hålla minnet
vid liv, få en ny generation att upptäcka vårt kulturarv, och, kanske
framför allt, att lyfta Sverige internationellt. Vi är ett litet land i
Europas utkant och måste anstränga oss för att synas. Sedan vilka personer
och hur mycket som satsas blir en diskussion från fall till fall, men
Strindbergs plats är självklar – och vi missar chansen nu.
David Gedin, litteraturvetare och styrelsemedlem i Strindbergssällskapet,
tycker att det låga anslaget är ett symptom på kulturellt ointresse, men
ryggar tillbaka inför begreppet ”nationalförfattare”.
– Ordet hör till 1800-talets borgerliga nationalism, och bygger
både på idén att det finns någon gemensam identitet att representera, och en
önskan att bygga upp en nationskänsla kring ett verk.
Sedan hyllningskören runt Heidenstam vid sekelskiftet 1900 har Sverige inte
haft någon klassisk nationalskald. Studier av skolböcker under 1900-talet
visar att Viktor Rydberg tar störst plats fram till 30-talet då Strindberg
går om. Och David Gedin menar att just Strindberg rycker undan grunden för
begreppet, genom att vara omöjlig att placera: spretig, elak, ombytlig,
kosmopolitisk. Önskan att omfamna något gemensamt har heller inte varit lika
stort i Sverige.
– Utmärkande för så kallade nationalverk är att de kommit till och
varit betydelsefulla i svåra perioder, när det funnits behov av en nationell
känsla. ”Fänrik Ståls sägner” av Runeberg byggde till exempel upp Finland
när det stod under ryskt herravälde. Vår långa fredstid har gjort oss ganska
ointresserade av sådana uttryck.
En annan möjlighet är att uppdatera ordet, och Linda Willander på Malmö
Stadsbibliotek tycker att man kan prata om Strindberg som en
nationalförfattare.
– Han fick ett folkets nationalpris innan han dog, och har sedan
dess brutit igenom alla sociala skikt tack vare sina många olika roller:
människan, maken, klasskildraren, resenären, den store dramatikern. Han är
en nationalförfattare just för att alla kan hitta något att relatera till.
Hon berättar att de kommer att jobba med skyltning för att locka nya läsare.
Hur stor är Strindberg egentligen i den yngre generationen?
– Jag tror tyvärr att det blir allt färre som läser honom, även om
hans namn är känt och de flesta hört talas om honom på någon svensklektion.
Vår uppgift som bibliotek är att damma av klassikerna och visa att de är
aktuella och vitala idag. Man kritiserar till exempel ofta Strindbergs
kvinnosyn, men den har paralleller i vår tid, och är därför viktig att prata
om år 2012.