”Nördarnas revansch” är inte bara namnet på en highschoolfilm från 1984. Det
är också vad man skulle kunna kalla den utveckling inom amerikansk film som
under de senaste åren berett plats för allt fler förvuxna barn.
Medan 80-talsfilmer som ”Nördarnas revansch” och ”Can’t Buy Me Love” handlade
om älskvärda elever kring 16 med glasögon och för korta jeans, låter
nutidens filmskapare den missanpassade mannen bli allt äldre och breda ut
sig över större ytor.
Nu får han fritt spelrum att dricka öl, porrsurfa, spela trummor med pungen
och göra tafatta försök att imponera på tjejer.
”Amerikanska komedier har fastnat i tonåren”, skriver New York Times
filmkritiker Manohla Dargis i sin recension av ”Step Brothers”. Den handlar
om två 40-åringar som fortfarande bor hos sina föräldrar (och spelar trummor
med pungen).
Men upphovsmännen drar sina skämt ett varv till och räcker lång näsa åt
kritikerna. Komedierna ”Supersugen”, ”På Smällen” och ”Dumpad” blev
kassasuccéer förra året. ”Supersugen” kostade 20 miljoner dollar att göra
och drog in 121 miljoner dollar – det är tre gånger så mycket som den nya
Rambofilmen.
Men varför går tönten hem mer än Rambo? Hans framgång kan ses som ett svar på
hotet mot den traditionella manligheten, säger genusvetaren Jan Wickman som
gästforskar vid Lunds universitet.
– Om man vill spetsa till det kan man säga att män idag förväntas vara en
kombination av mjukisman och actionhjälte. Kraven är lite motsägelsefulla,
och det kan man definiera som vår tids maskulinitetskris. Den hjälplösa
tönten tar avstånd från båda kraven, säger han.
Tidigare har actionhjältar som Rambo tolkats som ett maskulinitetens mothugg
mot feministernas krav på en mjukare man. Men i takt med att samhället
förändras finns en risk att muskelmännen blir löjliga och skrattretande.
En lösning är skapa en ny figur som förutsäger skrattet och på så vis
neutraliserar det.
– Töntmannen kan fungera befriande. Man kan se på honom på två sätt: antingen
som en ironisk parodi, eller som någon att identifiera sig med. Det kanske
kan förklara varför filmerna är så populära, säger Jan Wickman.
Vill man ställa någon till svars för töntarnas popularitet borde man välja
regissören och producenten Judd Apatow, vars independentbolag Apatow
productions ligger bakom merparten av de senaste årets så kallade
nördkomedier. Apatow skapade 1999 den ljuvliga skildringen av ungdom och
utanförskap i tv-serien ”Nollor och nördar”, som lades ned efter bara en
säsong.
Han säger sig vilja ge sina missförstådda gelikar som liksom var mobbade i
skolan upprättelse, och ser sig som en underdog. Men frågan är om man kan
bli mer framgångsrik än Apatow, som 2007 valdes till Hollywoods smartaste av
tidningen Entertainment Weekly.
Judd Apatow gillar att arbeta med unga, oetablerade skådespelare och har fått
ett eget följe, det som SVT:s Filmkrönikan i våras döpte till ”the
nördpack”. Seth Rogen, Jason Segel, Jonah Hill, Paul Rudd och Michael Cera
är några av adepterna.
Ofta blandas de upp med det som kallats ”the frat pack”, ett gäng komiker med
rötter i sketchprogrammet ”Saturday Night Live” med Will Ferrell, Ben
Stiller och Steve Carell i spetsen.
– Frat pack-gängets filmer handlar visserligen om töntar, men deras filmer är
oftast mer fantasifulla än Apatows, de porträtterar inte samma typ av
vardagliga män, säger Tommy Gustafsson, filmvetare vid Lunds universitet som
bland annat har skrivit om könsstereotyper i nutida svensk ungdomsfilm.
Han säger att nördfilmerna verkar komma i cykler. Det som hänt i Apatows
filmer, när huvudpersonerna vuxit upp och flyttat från high school och
college ut i livet, är att filmerna börjat skildra en arbetarklassmiljö som
man sällan ser i Hollywood.
Huvudpersonerna tjänar ganska lite pengar och bor i vanliga områden. De beter
sig som män gör mest, fast överdrivet. Det kan ha bidragit till filmernas
popularitet i USA.
– Den här vardagligheten är ovanlig i Hollywood, säger han. Det finns en
uppdelning i filmbranschen: I Hollywood skildrar man exceptionella
människor, i Europa vanliga.
När komedierna handlar om relationer och verkliga problem – som ”40-Year-Old
Virgin” om att vara vuxen oskuld eller ”På smällen” om att råka bli med barn
– då kan de vara riktigt bra, tycker Tommy Gustafsson.
– Men jag tycker att filmerna har chanserat vartefter. När de faller tillbaka
på att det är roligt att supa och knarka, som i ”Supersugen”, så blir det
grunda och tråkiga skämt.
Töntmännen på film sluter sig samman i ryggdunkande, uteslutande manliga,
sällskap. Men drömscenariot inträffar till slut. Männen får vara som de är,
de snygga, välutbildade och rika kvinnorna vill ha dem ändå.
Ben i ”På smällen” lyckas få omkull den vackra karriärkvinnan Alison, och när
hon blir gravid bestämmer hon sig för att satsa på honom trots att han är en
ganska hopplös slacker som livnär sig på en sajt där han lägger upp
nakenbilder från olika filmer.
– Jag har verkligen problem med det här ”män är från mars, kvinnor är från
venus” som finns i filmerna om jättebebisarna, säger filmjournalisten Emma
Gray Munthe.
– Tjejerna är alltid tjatiga, gnatiga och vill att killen ska göra det ena och
det andra. Är de karriärkvinnor framställs de som kalla och överjävliga.
Judd Apatows män är ju inte på riktigt – skulle man träffa en sån man skulle
man slänga ut honom med huvudet före. För mig funkar det heller inte som
humor eftersom det inte är tillräckligt vasst och draget till sin spets.
Finns det någon kvinnlig motsvarighet till filmens töntar?
– Nej, men det är mycket möjligt att det kan förändras om kvinnor börjar
skriva manus till sådana här filmer, säger Tommy Gustafsson, som tror att
töntfilmerna som de ser ut idag snart kommer förlora sin popularitet.
– Det är svårt att tänka sig en film om en halvful tjej som helst surfar efter
nakna män på nätet och röker på. Det skulle inte gå att uppbåda någon
sympati alls, säger Emma Gray Munthe.
Hon ser ingen poäng med filmer om män som beter sig som barn, och hoppas på en
snar död för jättebebisen.
Barn som beter sig som barn är däremot ok.
– ”Supersugen” älskar jag. Den handlar ju om småpojkar som ställs inför krav
på att vara jämställda, skaffa sprit till festen och fixa brudar. När man är
liten så ställs man ju faktiskt inför de problemen. Men vuxna män som helst
bara vill röka på och leka och inte ha något jobb – det blir en annan sak.
Emma Gray Munthe tycker inte att man bör blanda ihop barnmännen med nördar.
– De här killarna är inte de som var nördar i skolan. Det är mer roliga
timmen-killarna, som tog över och tyckte att deras skämt var skitroliga. Det
känns som att gänget som gör de här filmerna var de där killarna.
Kanske ligger nyckeln till töntarnas popularitet i att filmskapare och publik
är så lika. De lever i den utökade ungdomsperiod som sträcker sig en bra bit
upp i trettioårsåldern. Allt färre av de amerikanska männen i den åldern
gifter sig och de har blivit en attraktiv målgrupp – de har varken lån eller
familj och de gillar att leka med prylar.
Som Will Ferrell säger i ”Step Brothers” när han testar sin styvbrors ”night
vision goggles” (mörkerkikare):
– Holy Santa Claus shit. Tänk dig om vi hade haft de här när vi var tolv?
– Ännu bättre. Vi har dem när vi är 40.