I maj 1936 dog lärarinnan Anna Oom. Hon blev 78 år gammal. I hela sitt liv hade hon undervisat vid flickläroverket i Landskrona.
Drygt ett år senare avled hennes nio år äldre väninna Elise Malmros. Hon hade varit ett känt ansikte i Landskrona, kamrer i Rönnebergs sparbank och försedd med ett starkt socialt engagemang.
Både Anna Oom och Elise Malmros hedrades med minnesord i tidningen Korresponden Landskronaposten. Båda runorna skrevs av Sveriges mest berömda författarinna, Nobelpristagaren Selma Lagerlöf.
De tre kvinnornas vänskap hade grundlags i ungdomen, under de år Selma Lagerlöf bodde och verkade i Landskrona. Hon hade kommit dit 1885, som 26-åring, färsk från lärarinneseminariet i Stockholm, för att tjänstgöra på Elementarskolan (senare läroverket) för flickor. Hon kom att stanna i tolv år. Det var här Selma Lagerlöf la grunden till sin litterära karriär, samtidigt som hon umgicks i en tätt knuten krets av intellektuella kvinnor i och kring kollegiet på flickskolan. Särskilt den jämnåriga Anna Oom tycks ha stått Selma Lagerlöf nära under de tidiga åren. I runan vittnar Lagerlöf om väninnans betydelse på ett sätt som ger ett starkt känt och uppriktigt intryck:
”Det var hos henne, som jag fann en åhörare av mina trevande litterära försök, fast detta var kanske det minsta. Det förnämsta var, att i den obekanta skånska staden fanns en liten vrå, där det lästes poesi, där det utfördes klassisk musik, där man kunde försjunka i stämningsmättade samtal högt över allt banalt och vardagligt.
En sådan vän hon var! Det fanns ingenting, som hon inte förstod. Hennes hjärta stod vidöppet för en var, som sökte en förtrogen för sina dåraktiga förhoppningar eller bittra besvikelser.”
I runan över Elise Malmros tog Selma Lagerlöf särskilt fasta på ungdomsvännens livslånga arbete för att lindra den sociala nöden: ”Jag tänkte på Elise Malmros, då jag en gång för länge sedan nedskrev sagan om den gamla Agneta, den fattiga gumman på Alperna, som öppnade sin stuga för de osaligas frysande andar och fann ersättning för sitt livs ensamhet genom att skänka dem värme och ljus”.
De tre kvinnorna brevväxlade hela livet, också sedan Selma Lagerlöf flyttat från Landskrona och förvandlats till en nationell ikon. Det sista brevet från Selma Lagerlöf till Elise Malmros skrevs den 19 juni 1936, bara en vecka före mottagarens död, med formuleringar som andades melankolisk resignation.
”Det är så kärt att få ha dig kvar. Sedan har jag ingen av mina vänner från skoltiden kvar i Landskrona. Och det var dock en god tid, som gömmer många kära minnen, all din godhet och vänskap för mig är vad jag helst dröjer vid och tackar för”, skrev Lagerlöf.
– Hennes tid i Landskrona har alltid framställts som tråkig och dyster. Men det stämmer inte. Jag tror att kontakterna med vännerna här var oerhört viktiga för Selma Lagerlöf. säger Lena Carlsson.
Hon är konst- och litteraturvetare och bor högst upp i ett äldre flerfamiljshus på Kungsgatan i Landskrona. På nedre botten, med ingång från portvalvet, låg en gång i tiden sparbanken där Elise Malmros var kamrer. I dag är lokalen en vacker bostadslägenhet.
Tvärs över gatan finns den byggnad som rymde flickläroverket. Från Lena Carlssons balkongfönster ser man över till den vindsvåning där Selma Lagerlöf skrev delar av genombrottsverket ”Gösta Berlings saga”. Det här är Lenas barndomskvarter. Hon bor i dag granne med huset där hon växte upp.
Det är som hade hon av ödet pekats ut att bli de tre väninnornas sentida sekreterare.
Lena Carlsson har på eget initiativ och, inte minst anmärkningsvärt, på eget förlag givit ut den efterlämnade korrespondensen mellan å ena sidan Selma Lagerlöf och å andra sidan Anna Oom och Elise Malmros.
Det handlar inte om någon liten nätt vykortshög. Totalt rör det sig om runt 800 brev, skrivna under ett halvt sekel, från 1886 till 1937. Lena Carlsson har samlat dem i två tunga volymer om sammanlagt över 900 sidor. Här finns inte bara breven utan också informativa, förklarande kommentarer och ett spännande illustrationsmaterial: fotografier, målningar, kartor, klipp från lokalpressen, annonser... För formgivningen av de två vackra volymerna svarar Landskronaparet Karin och Christer Strandberg, den senare tungt meriterad AD som tidigare varit med om att ta fram flera uppmärksammade och prisbelönade fotoböcker.
Den första delen av ”Selma, Anna och Elise” kom för ett och ett halvt år sedan. Den andra inte så långt därefter, förra året. Att vi här på kultursidan först nu uppmärksammar denna skattkammare, detta praktverk, är en oförlåtlig underlåtenhetssynd. Jag ställer mig härmed i skamvrån.
Böckerna förmedlar inte bara fascinerande interiörer från Selma Lagerlöfs inre och yttre liv, berättar inte bara en på många sätt gripande historia om vad tiden gör eller inte gör med tre kvinnors vänskap, vittnar inte bara om drömmar, triumfer, nederlag och resignation. ”Selma, Anna och Elise” formar sig också till en bred kulturhistorisk fresk, en krönika över Landskrona i världen och världen i Landskrona, en berättelse om villkoren och vardagen för en kvinnlig intellektuell kultur.
Till det mest intressanta i boken hör gruppfotografierna av kollegiet vid flickskolan: vilket kulturellt kraftcentrum var inte dessa lärarinnor med knut i nacken, höga kragar och pincenéer. Många av dem förblev fröknar, och kunde därmed också förbli intellektuellt engagerade, livet ut.
Landskrona vid slutet av 1800-talet var inte någon sömnig småstad. Det var en livlig handels- och sjöfartsstad med 11 000 invånare (Malmö hade 40 000), dagliga båtar till Köpenhamn, goda järnvägsförbindelser och ett rikt kulturellt liv med soaréer och föredrag av kända kulturpersonligheter.
Selma Lagerlöf och hennes väninnor deltog flitigt i det sociala livet i staden, smet regelbundet över till Köpenhamn för att andas storstadsluft och odlade en svärmisk intimitet som man nog ska akta sig att dra för stora växlar på.
”Om inte du varit, så vet jag ej hur det gått med mig i vinter. Du skall ej vara orolig, på ett eller annat sätt komma vi nog att laga så att vi få vara ensamma, kärleken är uppfinningsrik”, skrev Selma Lagerlöf till Anna Oom – och det behöver inte ha betytt vad en av sexuella preferenser besatt eftervärld tror att det betydde.
De var varandras familj, så långt tror jag däremot man kan sträcka sig, och familjen glömmer man inte. När Selma Lagerlöf kommit till rikedom och berömmelse försökte hon på olika vis stötta sin åt dålig hälsa och svag ekonomi utlämnade ungdomsvän Anna Oom.
Lena Carlsson fick nys om Selmas, Annas och Elises korrespondens när hon för några år sedan besökte en utställning på Landskrona museum. Originalbreven fanns på Kungliga Biblioteket. Lena reste dit, läste, skrev av och var fast. Så såg hon till att KB skickade den ena försändelsen efter den andra med kopior.
– Jag riktigt längtade efter att få skriva av dem. De är skrivna av roliga och intelligenta kvinnor som berättar om allt som händer och sker i Landskrona.
Och så blev det en bok, eller rättare två: ”Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros åren 1886-1937”, del 1 och del 2.
Lena Carlsson, som tidigare på det egna förlaget Litorina givit ut ”Om tre gårdar på Hven” ville också den här gången göra det mesta själv.
Hu
r går försäljningen?
– Det är ingen kioskvältare. Men biblioteken köper.
Och Lena Carlsson har fått både litteraturstöd, beröm och utmärkelser (till exempel utsåg branschorganet Svensk Bokkonst del ett till en av 2009 års vackraste böcker).
– Ekonomiskt går projektet ihop. Men jag tjänar inga pengar på det. I gengäld har det givit mig så mycket annat. Jag har till exempel fått resa upp till Sunne, och stått vid Selma Lagerlöfs skrivbord och berättat om boken.
Anna Oom och Elise Malmros hade förstått det fulla värdet av en sådan sak.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen