Hon har redan gett ut två av hans senaste böcker. Om en dryg vecka släpper hon
en tredje, ”Raga – Att nalkas den osynliga kontinenten”.
Det kan man kalla tajming.
Det är knökfullt på Elisabeth Grate Bokförlag på Stockholms Söder.
Svängrummet är i och för sig inte stort annars heller på dessa max fjorton
kvadrat plus kokvrå. Men nu trängs journalister och tv-kameror mellan
skrivbordet och faxen. Två privatpersoner har också letat sig in på förlaget
för att få köpa ”Afrikanen” och ”Allt är vind”, som båda är slut i
bokhandeln. Förläggaren plockar ett par av de sista exemplaren ur sin
bokhylla. ”Hundratjugo spänn. Tack.”
Elisabeth Grate är omtumlad – och samtidigt inte. Hon har haft det här på
känn. Bubbelvinet köpte hon redan i onsdags, berättar hon. Och på morgonen
har hon talat med Kristianstads Boktryckeri, där ”Raga” nu är på väg till
pressarna.
– ”Är ni beredda?”, frågade jag. Det var de.
På Elisabeth Grate Bokförlag har en normalupplaga hittills legat runt 2 000
exemplar. Den här gången tror förläggaren på betydligt fler.
– Man kan kanske hoppas på tiotusen, säger hon försiktigt. Fast jag vet inte.
Jag är inte så van vid sånt här. Jag får väl ringa Dorotea Bromberg och
fråga hur man gör.
Elisabeth Grate är ung i branschen. Efter att bland annat ha arbetat i
Nationalmuseums bokshop och utbildat sig till Montessorilärare i Frankrike
grundade hon förlaget så sent som 2002.
Hela hennes familj är engagerad i verksamheten – maken, dottern, de två
sönerna, ja, till och med flickvännen till en av sönerna och en syssling
till maken drar alla sina strån till stacken.
Sex utgåvor per år har det blivit hittills – böcker av bland andra Virginia
Woolf, Jean Giono (som Elisabeth Grate också tycker borde få Nobelpriset),
Claude Kayat och Nina Bouraoui. Elisabeth Grate har valt dem alla med
hjärtat.
– Jag letar inte efter storsäljare, säger hon. Jag läser böcker och väljer dem
jag själv tycker om.
Le Clézio uppskattar hon framför allt för hans engagemang, rättvisepatos och
ödmjukhet. Han försvarar människovärdet och står alltid på de svagares sida,
säger hon.
Det är torsdag eftermiddag. Elisabeth Grate smuttar försiktigt på sin Gula
änkan och funderar på vad Nobelpriset kan betyda för hennes förlag.
– Kanske kan man rentav hoppas på en liten inkomst, säger hon. Det är väl
något att se fram emot? Men framför allt hoppas jag att priset leder till
att Le Clézios författarskap sprids.