Elisabeth Gerle vill (28.2, länk till höger) som alternativ till den
dogmatiska antireligiositet som framförs av den ateistiska sammanslutningen
Humanisterna se att alla religioner i det mångkulturella samhället skall ha
en plats i offentligheten. Ateismen bör inte, menar hon, ensam få ersätta
den enda kyrkan.
Det sista har hon förvisso rätt i. Ateismen är också en tro, eller snarare
anti-tro. Men Gerles alternativ går i övrigt inte riktigt ihop. Hon vill
skilja politik och religion, men samtidigt skall ”religiösa riter och
handlingar /.../ finnas med i det offentliga rummet”, det vill säga i den
gemensamma, politiska sfären, där alla religioner skall få ”ta plats”.
Frågan berör problemet om vad som omfattas av det privata och det
offentliga. Sociologen Zygmunt Bauman har i flera av sina senare böcker
pekat på den offentliga sfärens förfall, i den mening att den privatiseras.
Medborgarna, reducerade till konsumenter, deltar i och intresserar sig i
allt mindre utsträckning för den offentligpolitiska sfär där privata
intressen kan omvandlas till gemensamma angelägenheter.
I stället har vi en offentlighet där privata problem visas upp som
underhållning utan att förbli annat än privata. Kända och halvkända
personers plötsliga och tragiska död ställs ut till beskådande. I
dokusåporna tävlar deltagare med hopp om kändisskap och framgång om att visa
upp intima handlingar inför kameran. I pratshowerna får både trasproletärer
och kändisar lägga ut sina problem med droger, ätstörningar och oönskade
graviditeter.
Privata angelägenheter visas upp utan att förvandlas till ett offentligt,
gemensamt språk som de kan behandlas i, såsom något annat än privata problem.
Sekulariseringen innebär att religionen oåterkalleligen har blivit till en
privatsak. Att återge den en större plats i offentligheten i form av
religiösa riter och handlingar skulle därför snarare vara en del av
problemet än av lösningen. Ytterligare en sida av det privata skulle visas
upp. Vi skulle tvingas inte bara se på, utan rent av ta aktivt del av
ytterligare en dimension av människors privata liv, deras allra heligaste
personliga tro och övertygelse.
Processen av offentlighetens urholkning genom att göras till en arena för
det privata skulle ytterligare drivas på och ett av de mest angelägna
problemen i dagen samhälle, privatiseringen, den politiska passiviseringen
och främlingskapet inför de offentlig-politiska institutionerna, skulle
förstärkas.
Dessutom utgör religionens återvändande till offentligheten en politisk
fara. I sin mångkulturella välvilja kommer Gerle att dela agenda med och
öppna dörren för religiöst-politiska krafter, kristna såväl som muslimska,
som inte respekterar gränsen mellan privat och offentligt. Religiösa
lösningar erbjuds på ett ekonomiskt, socialt och etniskt betingat
utanförskap. Redan i den nuvarande regeringens underlag finns de som vill ge
religionen en ökad politisk och lagstiftande roll. Det kan den också lätt få
i en offentlighet som i övrigt saknar politiskt innehåll och engagerade
medborgare.
Tron (inklusive ateismen) bör därför garanteras en plats där den i dag hör
hemma, i privatsfären.
ANDERS RAMSAY
fil dr i sociologi