För några år sedan gjorde Kenneth Branagh en filmversion förflyttad till
första världskriget. I somras hyllade kritikerna en dansk cirkusuppsättning,
iscensatt av svensken Lars Rudolfsson, med lipizzanerhästar, ankor och
Sarastro som utbrytarkung. På Göteborgsoperan går just nu en likaså
kritikerälskad version, regisserad och nyöversatt av den musikalmeriterade
Rikard Bergqvist.
Ett kriterium på ett verkligt mästerverk är att det tål nästan vilket
tvättprogram som helst. Man kan köra det i 90 grader med hemfärgade T-shirts
och blandade lågpriskalsonger. Det förlorar ändå varken färg eller form.
Mozarts ”Trollflöjten” är ett sådant mästerverk. Evigt samma, evigt ny. Alltid
älskad. Alltid spelad.
Den uppsättning som i veckan hade nypremiär på Det Kongeliges Gamle Scene i
Köpenhamn svävar någonstans mittemellan det skamlöst traditionalistiska och
det vänligt parodiska. Det är mycket leksakslåda och Disneyfilm över Mikael
Melbyes regi, scenografi och kostymer. Här finns både en ruggig pappersdrake
och gyllene tempelportar, barnslighet och högstämdhet i samma andetag.
Scenrummet är fantastiskt vackert i djupblått och guld och Nattens drottning
låter sig ses som en pyramid av svärta mot en gnistrande stjärnhimmel. Helt
rätt i en teaterbyggnad som i sig själv är en konfektask.
Jag har läst ett par påfallande sura och snåla danska recensioner av
föreställningen. Och det är sant att sånginsatserna var ojämna
premiärkvällen. Tenorerna hade inte någon stor afton. De kvinnliga
huvudrollerna, Susanne Elmark som Nattens drottning och Sine Bundgaard som
Pamina, skötte sig i gengäld finemang.
Trollflöjten ska gå på Det Kongelige vårvintern ut (till och med 28 mars) med
stor och varierad sångarbesättning. På röstfronten kan mycket ske. Det kan
därför vara klokt att tills vidare ligga lågt med just de betygen. Men när
någon av de surmulna danska kritikerna mer än antyder att det inte finns
någon bärande idé i uppsättningen måste man genast slå fast att han har fel.
Melbyes uppsättning hade sin originalpremiär hösten 1998, mot slutet av ett
desillusionerande decennium som, efter kommunismens fall inletts med enorma
förhoppningar om en ny världsordning präglad av fred, demokrati och ljust
förnuft. Så blev det inte. Istället piskade historiens drake med sin svans
och urtidsödlor krälade in på scenen: nationalismen, fascismen,
folkfördrivningarna, folkmorden, ondskan. Balkan, Tjetjenien, Rwanda.
Melbys ”Trollflöjten” insisterade, och insisterar, på att det ändå finns, och
måste finnas, en annan värld där glädjen och ljuset och godheten härskar.
Denna värld är på ett plan, det viktigaste, identisk med teatern själv; som
i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. På scenen sätter bara fantasin
gränser, därför kan teatern också vara den bästa av världar.
I dessa heliga hallar har hämnden ingen plats, ”In diesen Heiligen Hallen
kennt man die Rache nicht”, förklarar trollkarlen Sarastro, de
hemlighetsfulla riternas regissör, vishetstemplets karismatiske teaterchef.
På ett annat plan är Sarastro exakt vad han i operan ger sig ut för att vara.
En överstepräst och guru, som personifierar drömmen om ett visdomens och
godhetens brödraskap med makt att balansera och bekämpa en ond och kaotisk
värld.
Han hade kunnat vara Nelson Mandela eller kanske Kofi Annan eller varför inte
Barack Obama?
Uppsättningen på Det Kongelige förstärker ”Trollflöjtens” idéhistoriska
klangbotten. Här lyfts frimureriet fram, snarare än städas bort. Här frossar
man i pyramider, randiga huvuddukar och hieroglyfiska mönster – just sådan
Nilen-kitsch som frimurare genom tiderna varit förtjusta i.
Frimurarväsendet består av sinsemellan tämligen heterogena ordenssällskap som
förenas av övertygelsen att människan, och väl ytterst mänskligheten, kan
och bör förädlas moraliskt. Denna förädlingsprocess konkretiseras och
gestaltas genom initiationsriter som markerar stadier på visdomens och
karaktärsdaningens väg.
Det är också vad som sker i ”Trollflöjten”. Genom att underkasta sig en rad
prov, och avvisa locktonerna från Nattens drottning, erövrar prins Tamino
härskarvärdigheten och prinsessan Pamina. (Jag ser redan framför mig en
”Trollflöjten” i Stureplansmiljö. Tamino i Daniel Westling-mask, den kåte
Monostatos i rosa skjorta och backslick, Nattens drottning som
klubbvärdinna.)
Både Mozart och hans librettist Emanuel Schikaneder var frimurare, medlemmar i
samma loge i Wien och ”Trollflöjten” är, om man så vill, skriven och
komponerad som en säljbroschyr för frimureriet. Dock är det knappast det
filosofiska som gjort operan så älskad. Det är den underbara musiken. Men
enligt experter på slikt har Mozart vävt in frimurarsymbolik också i
partituret (exempelvis en figur byggd på frimurarnas tre knackningar).
Det är sådant som får en Dan Brown, och uppenbarligen också miljoner
thrillerläsare, att gå i gång. Hemliga brödraskap. Mystiska riter. Budskap
att dechiffrera. Det förvånar inte att frimurarna spelar en huvudroll i ”Den
förlorade symbolen”, den nya bokburgaren från McBrown’s.
Man skulle nästan kunna påstå att ”Den förlorade symbolen” är ett slags
Ikea-variation på ”Trollflöjten” med Robert Langdon och hans kvinnliga
partner Katherine Solomon som Tamino respektive Pamina, den högt uppsatte
frimuraren och finansmannen Peter Solomon (Katherines bror) som Sarastro och
den tatuerade onde ängeln Mal’akh som Nattens drottning/Monostatos.
Det är inte så långsökt som det kanske låter. Är det bara en slump, frågar man
sig, att Peter Solomon bär samma efternamn som en av världens främsta
auktoriteter på Mozarts relationer till frimurarna, musikforskaren Maynard
Solomon?
Jag tror att östkustakademikern Dan Brown, liksom den danske operaregissören
Melbye, har haft tidsbundna motiv för att lyfta fram frimurarnas idéer om
ett ljusets brödraskap. Det finns också i USA, andra tempeltjänare än de
mörka årens överstepräster, Bush och Cheney, tror jag han vill säga. Det
finns också krafter som förvaltar ett amerikanskt arv av förnuft och
filantropi och universalism.
Eller kanske inte. Kanske vill Dan Brown bara, som någon engelsk elak kritiker
formulerat det, få mänskligheten att förbrödras i bokvaruhusens kassaköer.
”Trollflöjten” har dock definitivt ett ideologiskt budskap, som när det
framställs så explicit som på Det Kongelige borde göra operan till en
favoritmunsbit för postkoloniala kulturkritiker och aspirerande
queerteoretiker.
Man behöver inte ha en Robert Langdons kompetens som kodnäckare för att hitta
rasistiska och kvinnofientliga stereotyper i ”Trollflöjten”. De vevar själva
på klockspelet och flåsar i flöjten. Förnuftet är vitt och manligt.
Oordningen och liderligheten är kvinnlig och svart (det sistnämnda i en
operaföreställning i Danmark av alla ställen!).
Men Papageno då? Denna gränsvarelse som …
Äh, Papageno och hans Papagena som jollrar över hur lyckliga de ska bli över
att få en liten Papageno och en liten Papagena … Heteronormativitet i
papegojfjädrar. Inget annat!
Jo! Jo! Inte bara det. Något mer än det. Mycket mer! Lyssna själv, så får du
höra!
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen