Tuff brud i ny förpackning

– What’s wrong with you people?

Den belgiske journalisten som jag kommit i samspråk med skruvar med pekfingret mot tinningen för att indikera att vi svenskar inte riktigt har alla dalahästar hemma.

– Ni har väldigt få mord och ett rykte som ett utopiskt socialistiskt land. Ändå är ni helt besatta av våldtäktsmän och perversa seriemördare i böckerna och filmerna om Wallander, Beck och Salander. Det är väl kylan som gör er sådana?

Den retoriska frågan känns inte helt obefogad denna grå och råkalla novemberdag. Stockholm är vackert där vi står vid Slussen, men kan knappast kallas inbjudande. Vi är en grupp huttrande journalister från hela Europa – inklusive några asiatiska Europakorrespondenter – som är ute på en guidad promenad i Stieg Larssons fotspår på Söder (”a bohemian district”, förklarar guiden).

Vi stannar till vid Mikael Blomkvists ”hem” på Bellmansgatan, kaffebaren han frekventerar i böckerna och så får asiaterna en liten föreläsning om ”Pippi Longstocking”, som de aldrig hört talas om. Ett team från SVT följer med för att, precis som jag, fråga om journalisternas intryck av Stockholm. Tv-teamet blir besviket när de förstår att jag bara är skåning.

Den guidade promenaden arrangeras på elva språk av Stockholm stadsmuseum och har sedan starten 2008 lockat 35 000 turister.

Museet lär få mer arbete framöver: i veckan går David Finchers ”The Girl With the Dragon Tattoo” upp på biografer i hela världen. Enligt beräkningar från Stockholm Business Region kommer filmen – om den nu inte floppar – att under de närmaste två åren nå 300 miljoner människor. Turismen till Stockholm beräknas öka med 3–4 procent, och generera 430 miljoner kronor. Till det ska läggas de svenska filmerna som redan genererat 140 miljoner i turistintäkter.

Den här kalla novemberhelgen läggs grunden för både Hollywoodfilmens biosuccé och Stockholms turistframgångar.

Ett hundratal journalister från 21 länder har flugits till Sverige för att intervjua regissören David Fincher och skådespelarna Rooney Mara (Lisbeth Salander) och Stellan Skarsgård (Martin Vanger).

Journalisterna får en furstlig behandling av filmbolaget Sony Pictures: resan betald, flera övernattningar på Hilton vid Slussen, 100 dollar om dagen att bränna i hotellbaren, cocktails och snittbufféer (men en del slår vakt om sitt oberoende och betalar själva, som Sydsvenskan). Stockholm Business region är på plats och delar ut informationsmaterial.

Denna typ av gigantiska pressjunkets – närmast mutresor, om man vill vara elak – är vanliga när det handlar om amerikanska storfilmer, men brukar hållas i metropoler som New York, London och Paris.

Men den här gången har ju Hollywood valt att filma i Sverige. Den nordiska exotismen är en oumbärlig ingrediens i miljardindustrin Stieg Larsson och i USA ska filmen marknadsföras med det för amerikanerna okända svenska ordspråket ”What’s hidden in the snow, comes forth in the thaw” (”Det som göms i snö kommer fram i tö”).

På Hilton berättar Fincher för journalisterna att det var självklart både för honom och Sony Pictures att filmen skulle utspela sig i Sverige, även om alla pratar engelska i den – om än med en lustig brytning som låter lätt komisk för svenska öron.

– När jag läste boken kände jag att det inte gick att flytta handlingen till typ Seattle eller Montreal. Snön, Norden och det klosterliknande livet som Vangerfamiljen lever är en viktig del av berättelsen. Stockholm är närmast en rollfigur i sig. Men jag blev lite förvånad när jag kom hit över att det var så stort, öde och kuperat, jag väntade mig mer av ett pastoralt bondelandskap.

Hur Sverige presenteras i Finchers film får vi veta först på premiären. Presskåren i Stockholm bjuds bara på ett utdrag på åtta minuter ur den ännu inte färdigställda filmen. Att döma av klippet ser ”The Girl With the Dragon Tattoo” ut att bli en lyxversion av den svenska filmatiseringen – fincherskt mörk och stålgråblå med Trent Reznors industritechno på ljudbandet. Det är lite punkigt Östberlin över Stockholmsbilderna, lite ”Achtung, Schweden”. Den Vangerska familjegården påminner om The Overlook Hotel i ”The Shining”.

Diskrepansen mellan Stieg Larssons böcker och verklighetens Sverige är ett stort samtalsämne bland de hitresta journalisterna. De flesta av dem är för unga för att ha ett förhållande till den svenska syndens segertåg på 50- till 70-­talen. Istället har bilden av Sverige formats genom böckerna av Sjöwall & Wahlöö, Mankell och Larsson; av BBC:s ”Wallander” och filma­tiseringen av ”Låt den rätte komma in”.

Det är ett kallt Norden både bildligt och bokstavligt där våldtäktsmän, seriemördare och nynazister lurar under ytan i det till synes idylliska och välsmorda samhället.

Stellan Skarsgård, med en fot i Hollywood och en i Sverige, agerar gärna kulturell tolk åt den internationella pressen. Även om han glatt medger att han inte läst Millenniumtrilogin.

– Vi har en tradition från Sjöwall & Wahlöö, ett skandinaviskt sätt att skriva kriminallitteratur, som är grundad i vårt speciella samhälle, ofta med svaga hjältar i huvudrollerna. Och man ska komma ihåg att det var ett tag sedan Stieg Larsson skrev sina böcker. De reflekterar den allmänna diskussionen i Sverige kring millennieskiftet. De heta ämnena då var trafficking, kvinnovåld och nazivåld. Det var en period då flera partiledare deklarerade att de var feminister, det säger de inte lika ofta nu.

– Man kan säga att ”The Girl With the Dragon Tattoo” är en Stieg Larsson & David Fincher-version av ett slags ”Sverige”, som är mycket mörkt, klaustrofobiskt, ångestfyllt och otäckt. Det är inte Sverige – men smaken av Sverige kommer att finnas där.

Den ambivalenta Sverigebilden närmast förstärks i den informationsfolder som Stockholm Business Region delar ut – för huvudstaden utgör den cocktailfryntliga journalistanhopningen givetvis ett strålande tillfälle att marknadsföra sig utomlands. Och det gäller att kittla lite lagom. Visst – Sverige har både en stor hackercommunity och en öppen inställning till homosexualitet, men nej – det är inte farligt att resa hit.

Några talande citat:

Despite what the story reflects, Stockholm is one of the world’s most secure capital cities.

Not all business transactions taking place in Stockholm is of the shady variety.

Stieg Larsson fans will have to look quite hard to find the grimy side of Stockholm described in the Millennium trilogy.

– Svenska turistbyrån kommer att älska filmen, säger Stellan Skarsgård.

– Men själv tänker jag lite på min mamma som vi varje dag kör ner i hennes rullstol till restaurang Kvarnen så att hon ska få en öl och en fernet branca. Stället är ju med i boken och hon är redan obekväm med att det är för många turister där.

Själv tänker jag lite på vad Eva Gabrielsson – Larssons ex-sambo, som är inbegripen i ett infekterat arvsbråk med hans släktingar – kommer att tycka om Hollywoodfilmen, den förmodade turistcirkusen och Lisbeth Salander-kollektionen som Hennes & Mauritz snart lanserar.

På stadsvandringen frågar jag guiden om Gabrielsson följt med någon gång.

– Vi har bjudit in henne, men hon vill inte vara en del av det här.

Rooney Mara har hittills gjort mindre roller i filmer som nyinspelningen av ”Terror on Elm Street” och David Finchers ”The Social Network” – där hon spelar tjejen som i inledningen av filmen dumpar Facebookgrundaren Mark Zuckerberg.

Det var då som Fincher på allvar fick upp ögonen för Mara, och han kom sedan att fajtas för att hon skulle få rollen som Lisbeth Salander, trots att en rad betydligt mer namnkunniga skådespelare provfilmade (bland andra Scarlett Johansson, Jennifer Lawrence och Natalie Portman).

– David sa att jag för alltid kunde fastna i rollen. Att alla skulle se mig som Salander i framtiden. Men det är en risk som man får ta, säger Mara.

I ”The Girl With the Dragon Tattoo” är den tunna och sköra Mara en betydligt mer pojkaktig och androgyn Salander än Noomi Rapace i de svenska filmerna. Stellan Skarsgård beskriver det träffande: ”som åskådare är man inte riktigt säker på att hon ska klara av situationen”.

– Jag har sett den svenska filmen och tycker att Noomi Rapace är suverän, men framför allt har jag hämtat inspiration från böckerna, säger Mara.

– Man känner kanske först att man inte kan relatera sig själv till Lisbeth, men det kan nog alla. Alla har någon gång känt sig marginaliserade eller nedtryckta av personer som missbrukar sin makt. Och själv kan jag relatera till ensamvargen i henne. Jag är också reserverad av mig. Men rollen har nog lärt mig att vara lite modigare.

En annan inspiration var Pippi Långstrump.

– Vi pratade om det under inspelningen och ville att det skulle synas. Det är därför jag har flätor – om än bara afroflätor. Jag läste själv Pippi när jag var liten.

Mara förberedde sig för rollen med bland annat besök på kvinnohärbärgen och motorcykel­träning. Inspelningen var ovanligt lång och pågick under närmare ett år. Hon har alltså tillbringat mycket tid med Stockholm och Salander det senaste året.

– Jag gillar staden, men det var mest jobb. Vi filmade på vintern och sedan kom jag tillbaka på sommaren och slogs av att det kändes som ett helt nytt land, ett nytt folk. Jag gillade hennes kläder, det är så enkelt att klä sig som en kille. Det kommer jag att sakna.

Salander har blivit något av en feministisk ikon. Vad är din syn på feminism?

– Det är fint att hon har blivit det, men det var inget som vi tänkte på när vi gjorde filmen. Jag tror inte heller att Lisbeth skulle se sig som en feminist.

Det blir ju antagligen två filmer till. Ser du fram emot det?

– Ja, det lär bli två år till med Salander och det känns som en väldigt lång tid. Men det skulle vara sorgligt om jag inte fick fullfölja det här.

Att Sverige skildras i internationella filmer är relativt ovanligt.

Kända exempel är bland annat Hitchcocks ”En läcka i ridån”, där Jan Malmsjö har en liten roll som pressfotograf, och ”The American” där George Clooney är en lönnmördare som gömmer sig i Norrland.

Men ingen stor amerikansk filmproduktion har gått så grundligt tillväga som ”The Girl With the Dragon Tattoo”. Filmteamet har befunnit sig här från och till under en period på ett år.

– Jag kom till Sverige för att jag ville fånga Sverige på bild, säger regissören David Fincher när Sydsvenskan träffar honom i Stockholm.

– Det innebar att jag ville göra film på ett svenskt sätt. Bara tio i teamet var från Los Angeles, de övriga åttio var nordbor. Hur mycket jag än älskar Hollywood – där allt fungerar som i en fabrik och alla är oerhört specialiserade – föredrar jag nästan det europeiska arbetssättet. Här har alla två eller tre uppgifter och det är en mindre apparat.

Den språkliga kommunikationen var inget problem.

– Folk pratar så bra engelska här. En i teamet hade en perfekt San Fernando-dialekt, så jag frågade honom var han hade lärt sig den. Från ”South Park”, svarade han.

Stellan Skarsgård berättar att det däremot förekom en del kulturella krockar under inspelningen.

– Svenskarna är inte vana att flytta runt trailers, eftersom de knappt förekommer på svenska inspelningar, så det tog tid.

– Men mest märktes det på att amerikanerna är vana att göra som chefen säger, utan frågor. När en svensk får en order svarar han ”varför då?”. I vårt icke-hierarkiska samhälle är vi så vana vid att alla är med på vad som ska göras, och besluten uppifrån läcker därför också i förväg. Det var lite konstigt för amerikanerna.