Oline Stig
författare
Ibland behöver man bli påmind om vad ett ord faktiskt betyder. Vissa ord har man tuggat på så länge att de tappat smaken. Man kan blåsa snygga bubblor med dem, men de saknar innehåll. Tills bubblan spricker och ordet landar som något tungt i bröstet.
Det händer mig första dagen på Waltic i Istanbul. 150 författare och litterära översättare från olika håll i världen har samlats för att diskutera litteratur, läskunnighet, upphovsrätt och yttrandefrihet. Kongressen är långt mer intim än för två år sedan, när den hölls i Stockholm. Orsaken till det låga deltagarantalet stavas ekonomiska resurser. Författare från fattiga länder har inte råd att resa på egen bekostnad, många turkiska författare har uteblivit på grund av bristen på tolkar.
Men programmet under de fyra dagarna är ambitiöst, det är svårt att välja mellan de olika seminarierna som pågår parallellt. Det vilar en förväntan i luften. Vi vandrar runt på universitetets gräsmatta med våra namnbrickor och bläddrar i programbladen. En översättare från Bangalore kommer fram till mig och undrar vilka föreläsningar jag har bockat för.
Den första, som är gemensam för alla, handlar lämpligt nog om beslutsångest och om språkets makt. Renata Salecl, författare och juridikprofessor från Ljubljana, talar om kommunismens förtryck. Men också om det kapitalistiska samhällets oändliga valfrihet och vad den gör med oss. Vilken ängslan den skapar, fast vi tror att vi är fria. Det uppstår ett samförstånd i aulan. Vi nickar igenkännande åt varandra. Svårigheten att välja förenar oss.
Under frågestunden slutar alla att nicka. Representanten från kinesiska PEN-klubben tar mikrofonen och tackar för föreläsningen. Men, påpekar hon lågmält, i hennes land hade Salecl tyvärr inte kunnat hålla den. Kvinnans kollega, författaren Taizhi Lu, har kommit till Istanbul med risk för sitt liv.
Det är då det händer. Ordet yttrandefrihet sjunker ner i min kropp och blir tungt och tydligt. Tyngden ökar under kongressens gång. Jag lyssnar på exilförfattare från Iran, på kurdiska författares berättelser om svårigheten att bevara sitt språk, på författare från Bangladesh, Kina och Uruguay.
Ordföranden för Internationella PEN, norrmannen Eugene Schoulgin, håller ett långt och initierat föredrag om situationen i Turkiet. Landet toppar världsligan i antal censurlagar. Trots att demokratiseringen har ökat sitter fortfarande omkring sextio journalister i fängelse på oklara grunder.
Är det bra att vi är här? Var det rätt att hålla Waltic i ett land där yttrandefriheten inte respekteras?
Ja, jag tror det. Just därför. Resolutionen för årets kongress är en uppmaning till världens alla regeringar: ”Waltic calls for the release of imprisoned writers across the globe.” Det vore naivt att tro att de kommer att hörsamma uppmaningen. Men de ska veta att kampen för det fria ordet pågår.