I torsdags beslutade riksdagen att slakten på över en miljon kristna (armenier
och assyrier, syrianer, kaldéer samt pontiska greker) i det osmanska riket
1915 var ett folkmord.
Visst finns en fara om historien politiseras, vilket Fredrik Persson
diskuterade på dessa sidor samma dag men Turkiets reaktion visar att landet
inte är moget ett EU-medlemskap.
Folkmordet är också en svensk angelägenhet. Många av ättlingarna till de
mördade assyrierna–syrianerna bor i Sverige sedan decennier, de har väntat
länge på att Turkiet ska släppa sin historierevisionism. Som min mamma, vars
farfar var den enda i en syskonskara på åtta som överlevde.
Det har därför varit besynnerligt att följa utrikesminister Carl Bildts
uttalanden de senaste dagarna. Han tar långa omvägar kring ordet folkmord.
På sin blogg i torsdags skrev han i stället om ”de otaliga och djupa
tragedierna i samband med det osmanska väldets kollaps, sammanbrott och
upplösning”. Men märkligast av allt är det argument han saluförde på
Newsmill, att han känner ”en viss oro för att föra in gamla konflikter rätt
in i vårt svenska samhälle.
Jag oroas av tonläget mellan organisationer i Sverige som företräder olika
nationaliteter som under årens lopp kommit till och blivit viktiga delar av
vårt samhälle”. Det verkar som att Bildt är orolig för att det nu ska blossa
upp etniska konflikter i Sverige. I stället har precis det motsatta skett.
Flera av debattörerna som lyft folkmordsfrågan har turkisk och kurdisk
bakgrund. I riksdagsdebatten tog Gulan Avci (FP) upp att förövarna i
folkmordet ”var den turkiska militären och statsledningen, och delar av mitt
eget folk, kurderna”. Just det sista har länge varit en känslig fråga. Men
den försoningsprocessen har gått Bildt förbi.
Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef