Ingen svensk författare skriver som Maja Lundgren. Hennes språk är omisskännligt, och det smäller och sprakar om det också. Något förför hos denna slängiga men ändå precisa prosa och dess karnevaliskt okynniga tonfall; ett slags skälmsk och vanvördig syntax. Lundgrens prosa tycks bära inom sig ett slags implicit överskridarpotential, en vettlöshet, en skandalös kvalitet – också när det kommer till en så dödsföraktande bok som förra romanen ”Myggor och tigrar”, i vilken nu levande kulturpersoner förvandlades till romangestalter under sina rätta namn, faktiskt lite oavhängigt det utlämnande och självutlämnande innehållet. Det är en underbar egenskap hos ett författarskap. Marguerite Duras menade att skrivandet och författaren, särskilt den kvinnliga, per definition utgör en skandal, en abnormitet. När det kommer till Maja Lundgren blir det en sanning med många bottnar. Jag beundrar det draget hos henne.

”Mäktig Tussilago” har på många sätt allt det som beskrivits ovan. Att öppna dess pärmar och låta språket slå emot en påminner starkt om den pirrande förbryllelsen i mötet med den oefterhärmliga ”Pompeji” från 2001. Det är också till den renare fiktionen som Lundgren nu återvänder efter leken med det dokumentära i ”Myggor och tigrar”. Men ”Mäktig Tussilago” blir trots sitt blixtrande anslag inte hennes starkaste bok. Jag funderar länge på varför.

Romanens yttre ram utgörs av ett pågående samtal mellan huvudpersonen Oscar Riktelius och hans psykiater, av patienten ironiskt döpt till Mister Hur-har-vi-det-här-då. Oscar är en alldeles vanlig man som vid en middagsbjudning har drabbats av kollaps och blivit psykotisk. Terapisamtalen blir en återerinring av den ödesdigra bjudningen och omständigheterna kring hans galenskaps utbrott, och samtidigt fiktionens incitament.

Men vad är det Oscar Riktelius sorgliga gestalt egentligen förkroppsligar? måste man genast fråga sig. Att det rör sig om en text som leker med det lätt allegoriska blir nämligen snabbt uppenbart. Kanske utgör han den kvaddade slutpunkten på en svensk medelklass historia – vilken visar sig vara liktydig med en manlig krisutveckling. Oscar är nämligen i rakt nedstigande led arvtagare inte bara till en repressiv missionärskristendom och en instrumentell läkarmedelklass, utan också till en lam och skenhelig 68-revolt. I Riktelius familjehistoria ryms alla historiens tänkbara medelklassmanstrynen – till och med ett rastaflätsprytt kusinbarn som deltagit i Göteborgskravallerna. Oscar själv tillhör naturligt nog en ideologilös liberal innerstadsvänster: i det förflutna har han spelat i punkband för att sedan bli en misslyckad universitetsdoktorand och gifta sig med en sådär lagom feministisk tjej som han någonstans vet har honom som andrahandsval.

Oscar är, trots att en omkastning av bokstäverna i hans förnamn hade kunnat tyda på motsatsen, nog mer ett slags verkan än orsak – han är samtidens resultat av en svensk småborgarpatriarkalism nedärvd på fädernet. Säkert är det också av den anledningen som han under den middag han själv organiserar i sitt eget hem börjar framhallucinera ögon på varje interiör och möbel, likt den otäcka manifestationen av ett vaktande och obönhörligt öde.

Temat är inte obekant hos Lundgren. Hennes författarskap intresserar sig för maskuliniteter, för maskulina identiteter och maskulina kollektiva strukturer. I ”Pompeji” var det en frejdigt grym patricierkultur och i ”Myggor och tigrar” den napolitanska maffian och en svensk kulturvärlds ryggdunkande gubbvälde. ”Mäktig tussilago” är genom sina njutningsfulla satiriska excesser över det samtida Sverige – från bokbranschen och tidningsvärlden till smygrasismen och vänsterns machoideal – i mångt och mycket en vidareskrivning på ett sådant undersökande. Och det är lika skoningslöst som, om inte förlåtande, så åtminstone ömsint humoristiskt.

När den blir som mest verkningsfull åstadkommer den där välbekanta esprin hos Lundgren en burlesk tillspetsning som kan få en att skratta högt under läsningen. Men det finns efter hand också en tendens åt något studentikost i anslaget som är svårare att tycka om. Det ger en andtrutenhet och överlastning som inte är till romanens fördel. När handlingen klingar ut i ett slags inverterad parafras på ”Gökboets” indianrymning blir det kort sagt en aning för mycket – för lustigt, för distanserat, för lättköpt. Ett symptom, möjligen, på ett större problem hos boken: när den blir för tillspetsad riskerar nämligen kritiken av medelklassen i ”Mäktig tussilago” att slå in öppna dörrar. I sämsta fall möjliggör det i sin tur en domesticering av Lundgrens satir, det vill säga gör den lättare att både hantera och avfärda än ”Myggor och tigrars” nådlösa avslöjande av en kulturvärlds paranoida skamkultur genom iscensättningen av en lika paranoid skrivposition.

”Mäktig Tussilago” har inte samma genomslagskraft. Den är en på många sätt både egenartad och intelligent bok, men jag förutspår också att den kommer att betraktas som en mellanbok i författarskapet.

Hanna Nordenhök

poet och litteraturkritiker