I kväll klockan nio har TV4 premiär för ett program som enligt all medielogik
kommer att ta stor plats i det offentliga samtalet.
"Inlåst" heter programmet där några tonåriga pojkar frivilligt
låter sig låsas in i fängelse under tolv dagar. Målet är att få dem att
sluta begå brott. Sluta slåss, sluta stjäla. För att ge försöket extra tyngd
får tonåringarna sällskap av några före detta tungt yrkeskriminella.
Den extremt medietillvända Ann-Britt Grünewald, före detta fängelsedirektör på
Österåkeranstalten, kriminalpsykologen Björn Lagerbäck och Mats Barre, vd
respektive vice vd på ungdomshemmet Hassela på Gotland, medverkar också i
serien med uppdraget "att göra upplevelsen på fängelset så
verklighetstrogen som möjligt".
Men vad är "verklighet" i det här fallet? Är detta i första
hand en behandlingsmetod? Eller är det i första hand ett tv-program? Och
utgår det i så fall medverkandearvode till de unga grabbar som från och med
nu blir rikskända som ungdomsbrottslingar?
Det här reds inte ut ordentligt i programmet, och jag tycker att det är synd.
Jag älskar massmedier för all del, men inte den medialisering som liksom
förutsätter att den här typen av kontroversiella och ovanliga försök är
något som med självklarhet ska delas med en storögd tv-publik. Ska allt
alltid sändas? Hur är det här klippt? Vilket inflytande har grabbarna haft
över slutprodukten? Pojkarnas föräldrar har godkänt försöket, och det är
förstås utmärkt eftersom de själva är omyndiga. Skulle försöket gå fel på
något sätt blir det gemensamma ansvaret hos TV4 och föräldrarna ändå
blytungt.
Och själva programmet? "Inlåst" är självklart "bra
tv" i den meningen att det är omöjligt att inte bli gripen av pojkarnas
liv och öden, av deras mammor och sällan närvarande pappor. Av scenen där de
berättar om sina livs första minnen för varann: Vi var på Skansen. Vi
gungade. Små barn med föräldrar som älskar dem.
Ändå har något gått fel. Det finns forskning som visar att brottslingar med
neuropsykiatriska funktionshinder, det som slarvigt kallas "bokstavsbarn",
är kraftigt överrepresenterade i världens fängelser. Sådana barn kan få
hjälp, och får det ofta också (trots kraftfull toklobby för motsatsen hos
exempelvis scientologrörelsen) genom medicin och terapi.
Slutsatsen som åtminstone jag drar av detta är att många av landets interner
skulle kunna ha fått ett annat liv, med bättre insatser av föräldrar, skola
och vård när de var små. Och att de knappast "botas"
av en inlåsningskur med övervakningskameror som fångar minsta ryckning i
deras ansikten och sänder dem i tv.
Kommer TV4 våga närma sig så komplexa frågeställningar? Medialisering och
neuropsykiatri i ljuv harmoni? Jag hoppas det – men jag tror det inte. Och
när man betänker att Hassela har en historia av motstånd mot medicinsk
behandling av neuropsykiatriska handikapp så kan man väl i princip vara
säker på att så inte blir fallet.