TV eller terapi?

Kultur & Nöjen.
Vad är verkligt och vad är fiktion? Andreas Ekström funderar kring programmet "Inlåst" som börjar sändas på TV4.

I kväll klockan nio har TV4 premiär för ett program som enligt all medielogik kommer att ta stor plats i det offentliga samtalet.

"Inlåst" heter programmet där några tonåriga pojkar frivilligt låter sig låsas in i fängelse under tolv dagar. Målet är att få dem att sluta begå brott. Sluta slåss, sluta stjäla. För att ge försöket extra tyngd får tonåringarna sällskap av några före detta tungt yrkeskriminella.

Den extremt medietillvända Ann-Britt Grünewald, före detta fängelsedirektör på Österåkeranstalten, kriminalpsykologen Björn Lagerbäck och Mats Barre, vd respektive vice vd på ungdomshemmet Hassela på Gotland, medverkar också i serien med uppdraget "att göra upplevelsen på fängelset så verklighetstrogen som möjligt".

Men vad är "verklighet" i det här fallet? Är detta i första hand en behandlingsmetod? Eller är det i första hand ett tv-program? Och utgår det i så fall medverkandearvode till de unga grabbar som från och med nu blir rikskända som ungdomsbrottslingar?

Det här reds inte ut ordentligt i programmet, och jag tycker att det är synd. Jag älskar massmedier för all del, men inte den medialisering som liksom förutsätter att den här typen av kontroversiella och ovanliga försök är något som med självklarhet ska delas med en storögd tv-publik. Ska allt alltid sändas? Hur är det här klippt? Vilket inflytande har grabbarna haft över slutprodukten? Pojkarnas föräldrar har godkänt försöket, och det är förstås utmärkt eftersom de själva är omyndiga. Skulle försöket gå fel på något sätt blir det gemensamma ansvaret hos TV4 och föräldrarna ändå blytungt.

Och själva programmet? "Inlåst" är självklart "bra tv" i den meningen att det är omöjligt att inte bli gripen av pojkarnas liv och öden, av deras mammor och sällan närvarande pappor. Av scenen där de berättar om sina livs första minnen för varann: Vi var på Skansen. Vi gungade. Små barn med föräldrar som älskar dem.

Ändå har något gått fel. Det finns forskning som visar att brottslingar med neuropsykiatriska funktionshinder, det som slarvigt kallas "bokstavsbarn", är kraftigt överrepresenterade i världens fängelser. Sådana barn kan få hjälp, och får det ofta också (trots kraftfull toklobby för motsatsen hos exempelvis scientologrörelsen) genom medicin och terapi.

Slutsatsen som åtminstone jag drar av detta är att många av landets interner skulle kunna ha fått ett annat liv, med bättre insatser av föräldrar, skola och vård när de var små. Och att de knappast "botas" av en inlåsningskur med övervakningskameror som fångar minsta ryckning i deras ansikten och sänder dem i tv.

Kommer TV4 våga närma sig så komplexa frågeställningar? Medialisering och neuropsykiatri i ljuv harmoni? Jag hoppas det – men jag tror det inte. Och när man betänker att Hassela har en historia av motstånd mot medicinsk behandling av neuropsykiatriska handikapp så kan man väl i princip vara säker på att så inte blir fallet.

3 klassiska fängelseserier

Prison Break – tatueringen vi aldrig glömmer.

Kvinnofängelset – ondska i tvätteriet.

Oz – våldsam med realistisk ambition.

Författare: Andreas Ekström
Publicerad 5 oktober 2009 06.00
Uppdaterad 5 oktober 2009 06.00

Kultur & Nöjen
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu