”Søren Kierkegaard Forskningscenterets nr 26” är några välredigerade kilo
journaler från 1854, året innan Kierkegaard dog. Ingen privat dagbok, men
personliga är dessa anteckningar i glödande hög grad. Privat verkar
Kierkegaards upprördhet över att en skandaltidning gör narr av honom, så att
han ej kan ta promenader i fred – ”det är en långsam död att trampas ihjäl
av gäss” – men så gör han ett existentiellt nummer av saken och accepterar
hånet, som en martyr. Isolerad var han redan genom särhet, geni, och
”tungsinthet”.
Journalerna handlar om hur den enskilde ska kunna leva ett inte lögnaktigt
liv, men de går vägen över en distinktion mellan kristendom, det rätta
ursprunget, och kristenhet, urartningen. Kierkegaard gör oförtröttligt narr
av ”docenterna”, ”sludder-compagniet”, teoretiker och ”kristenhetens”
skrattretande präster, som lever sitt behagliga ämbetsliv som parasiter på
Kristus utan en aning om att allt sant kristligt ligger i paradoxens sfär.
Guds kärlek ställer hårda krav. Som annan stor kärlek drabbar den först med
oro.
När Kierkegaard ska gräla eller förklara pekar han ofta på figurer i Holbergs
komedier. Som ledstjärnor erkänner han Jesus och Sokrates. Bara den enskilde
gälls, sanning finns bara i subjektiviteten – som den enskilde dock bör ha
en objektiv attityd till …
Kierkegaard ger stor behållning även åt icke troende. Han kallar sig
”författare”, inte religionsfilosof. Man kan fråga sig, om Gud och Jesus för
honom inte utgör ”X” i en intensiv spekulation om ett sant moraliskt liv.
Hur som helst var det en ateistisk möjlighet hos dansken som gjorde honom
till en inspiratör till existentialismen och Sartre.
Stor aktualitet har hans krav på att göra skillnad, till exempel mellan
värdiga och ovärdiga sysslor och hans angrepp mot mysighetskult och
ljunkenhet. En sentida landsmaninna, Vita Andersen, sammanfattade i ordet
”trygghetsnarkomani” en hel del av det han sade.
Ulf Gran
litteraturvetare och teaterregissör