Varför känns det så obehagligt att ta del av Ilmar Reepalus åsikter om judar?
På minnesdagen för Förintelsens offer intervjuades Malmös ledande politiker i
Skånska Dagbladet och det dominerande intrycket blev att han anser att de
judar som trakasseras och hotas har sig själva att skylla eftersom de inte
tillräckligt klart har tagit ställning mot Israels politik.
Jag har judiska vänner, kritiska mot Israels politik, som funderar på att
flytta från Malmö; det ökade inslaget i stan av islamistiska och antijudiska
stämningar har inte passerat obemärkt och den som får skor kastade på sig
eller det riktade röstfisket uppenbarat för sig tvingas förstås till slut
tänka över sin situation. Som skäl för sina ansträngningar att hindra Israel
från att spela Davis Cup-tennis i Malmö angav Reepalu i fjol att “en stor
del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern”; ett i sammanhanget
beklämmande och alldeles förfärande argument.
Vad är det då i den nya intervjun som förstärker känslan av obehag?
Kommunstyrelsens ordförande hävdar att judar inte kan räkna med någon
särbehandling - som om någon hade begärt detta, som om ett rakryggat försvar
för allas trygghet och yttrandefrihet hade kunnat uppfattas som
favorisering. När Hamas-supportrar för ett år sedan angrep två proisraeliska
manifestationer på Stortorget och unga killar i palestinasjal efteråt drog
runt för att knacka ner folk uppstod en isande tystnad från stadshuset.
Ingen i stans vänstermajoritet hade något att säga om mötesfrihet eller om
oacceptabla hot. Jag förstår nu att det rörde sig om något djupare än
tillfällig förvirring: Reepalu slår fast att manifestationerna kunde ”sända
fel signaler”. Att deltagarna blev attackerade framstår därmed som rätt och
rimligt.
Kommunledningens starkt selektiva intresse för utrikespolitik understryks av
den bekymmerslöshet med vilken man sanktionerat skolutbyte med
könsapartheiddiktaturen Saudiarabien. Här finns en rad moraliska kompasser
att justera. Det är förvisso sant att det finns ”bekymmer med grupper längst
ut på högerkanten”, men det är oärligt att låtsas som om judefientligheten i
Malmö är ett renodlat lintottsproblem.
Den starkaste förintelseförnekande rörelsen i världen i dag - och den som mest
konsekvent bekämpar yttrandefriheten - finns i muslimska länder. Om Ilmar
Reepalu vill göra något positivt för de många Malmöbor som kommer från
Mellanöstern, och för dem med judisk bakgrund, initierar han snarast en
demokratikampanj i de skolor där historielöshet och fördomar grasserar.
Lars Åberg
journalist