Ulf Celin om det nödvändiga arbetet i Srebrenica

Det är nu tio år sedan omkring åttatusen Bosnienmuslimska pojkar och män, i och runt den lilla staden Srebrenica i nordöstra Bosnien urskillningslöst och kallblodigt mördades. Utan mänsklig värdighet kom de att kastas i stora massgravar och omfattande försök gjordes för att gömma undan kropparna.
Under de år som gått sedan krigsslutet har trots dessa försök en mängd gravar undersökts runt omkring Srebrenica, varvid ett stort antal kroppar omsorgsfullt har grävts upp. Arbetet med att försöka lokalisera de gömda gravarna pågår fortfarande så här tio år efter massakern. Tyvärr finns inga tecken på att arbetet kommer att kunna avslutas under de närmaste åren eftersom det fortfarande finns ett stort antal människor som saknas.
Arbetet med att lokalisera och identifiera offren har alltid varit och är fortfarande en mycket komplicerad arbetsuppgift. Redan kort efter massakern offentliggjordes satellitbilder som mycket detaljerat avslöjade spåren efter nygrävda massgravar i området runt Srebrenica.

Följdverkningarna av att bildernas visades fick oanade konsekvenser genom att förövarna insåg att deras brott var eller skulle komma att bli upptäckta. Därför återvände man i skydd av mörkret till ett stort antal av massgravarna för att med grävmaskiners hjälp gräva upp kropparna, transportera bort dem på lastbilsflak för att därpå gräva ner dem igen i nya, vad som troddes vara bättre gömda gravar.

En del av dessa nya gravar kom att lokaliseras omgående eftersom satelliternas kameror fortfarande var riktade mot området. Men tyvärr var det också många som gömdes allt för väl. Så pass väl att de så här tio år efter massakern fortfarande inte är återfunna.

Ett mycket olyckligt resultat av att man grävde upp kropparna blev att många kom att trasas sönder av grävmaskinernas skopor. Kropparna skadades ytterligare av den kraft som uppstod när de sedan tippades ner i de nya gravarna. Alla de påfrestningar som kropparna utsattes för kom att leda till att lemmar helt eller delvis disartikulerades, det vill säga skildes från varandra. Det finns till och med exempel som nu har visat att kroppsdelar från en och samma person hamnat i helt olika gravar.

Eftersom kropparna blev tippade ovanpå varandra kan arbetet med att lyfta upp benen ur gravarna idag närmast liknas vid friläggandet av ett jättelikt plockepinn. Skelettens i många fall låsta position till varandra ställer mycket stora krav på en tålmodig och noggrann dokumentation. Det ställer också stora krav på förmågan att på de rättsmedicinska stationerna återknyta disartikulerade skelettelement till korrekt kropp och i slutändan göra en korrekt identifiering.

Med tanke på det nästan ogreppbara antalet skelett som måste identifieras från massgravarna i Bosnien-Hercegovina idag är det en mycket tids- och kostnadskrävande arbetsuppgift att återknyta tidigare skilda benelement till varandra. Arbetet försvåras ytterligare av att benen kommer från en mycket homogen etnisk grupp som dessutom hade samma kön, ungefär samma ålder, längd och levnadsvanor vilket också försvårar antropologernas utsikter till ett lyckat resultat.

Sedan arbetet med att identifiera oidentifierade kroppar med hjälp av DNA-metoden inleddes 2001 har man lyckats att namnge över 7 700 personer från gravar runt om i det forna Jugoslavien. Från Srebrenica har man lyckats identifiera strax över 2 000 kroppar*.

Att använda sig av DNA som den huvudsakliga identifieringsmetoden har med andra ord verkligen revolutionerat identifieringsarbetet i det tidigare krigshärjade landet. Det är därmed inte förvånande att det är just till Bosnien-Hercegovina som de förstörda DNA-proven från tsunamins offer i Thailand skickades. Idag är man rent av världsledande på identifikation via DNA.
Men arbetet med att identifiera de saknade i det forna Jugoslavien lever inte ohotat. Under lång tid har oberoende stater, däribland Sverige, kontinuerligt skjutit till pengar för identifieringsarbetet genom bistånd och donationer. Men efterhand som krigets konsekvenser förskjuts ur massmediernas fokus och ersätts av andra konflikter, blir de ekonomiska medlen för identifieringsarbetet mindre.

Det är av stor vikt att man ges möjlighet att avsluta sitt arbete. Det är nödvändigt med tanke på såväl de saknade som de sörjande i Srebrenica.

ULF CELIN
forensisk arkeolog och tidigare medarbetare vid ICTY (Haagtribunalen) och ICMP (Kommissionen för saknade)

^{* Siffrorna hämtade från ICMP:s hemsida www.ic-mp.org}