Det handlar om en tid som så många av tv-tittarna har upplevt och inte så
sällan kanske har en romantiserad bild av i dag.
När ett sådant drama dessutom görs av människor som inte själva var med blir
det ännu riskablare. 68-generationen är fortfarande högljudd och många kan
nog tänkas ha synpunkter på hur denna viktiga tid skildras i dag.
Därför kan man inte vara annat än imponerad när man ser vad författaren
Peter Birro (född 1965), regissören Mikael Marcimain (född 1970) och de fyra
skådespelarna i huvudrollerna har åstadkommit med ”Upp till kamp” som har
premiär i SVT i kväll.
I fyra avsnitt, totalt sex timmar, får tittarna följa fyra unga människors
liv i Göteborg från 1965 till 1976. Här finns varvsarbetarsonen Tommy med
rockstjärnedrömmar, Lena som kommer till storstaden för att studera,
överklasspojken Erik som röker hasch istället för att studera på Handels och
Rebecka, tvätterskans dotter som utbildar sig till läkare.
Kring dem och ett antal verkliga händelser i Göteborg vid den tiden –
skandalen med sjukhusspionen, ockupationen av Hagahuset, varvsstrejken – har
Peter Birro och Mikael Marcimain skapat ett drama där fiktion och verklighet
möts på ett trovärdigt sätt och man förstår att researcharbetet varit
omfattande och noggrant. Miljöer, kläder, musik och inte minst sättet att
tänka och uttrycka sig stämmer på pricken och den politiska retoriken är
också den tidstypisk.
Formen och bildspråket i ”Upp till kamp” – med en blandning av svartvitt och
färg, av spelfilm och stillbilder, användandet av gamla arkivbilder som
klippts in i handlingen – känns inte bara fräscht utan rent av helt
nödvändigt.
Det som framförallt gör ”Upp till kamp” så trovärdig är att Peter Birro inte
gått på den romantiserade och sentimentala bilden av epoken. Här finns även
de mindre smickrande sidorna med.
Inte heller huvudpersonerna är några hjältar utan helt vanliga ungdomar av
sin tid, med brister och kvaliteter. Dialogen är sparsam, det eviga
cigarettbolmandet i nästan varenda scen är talande på sitt sätt.
Någonstans i allt detta anar man ett politiskt ställningstagande. Revolten
må ha varit nödvändig men bilden av vänsterrörelsen är inte helt smickrande.
Men framförallt är detta ett välgjort, trovärdigt och gripande dokument över
en viktig tidsepok som fortfarande väcker starka känslor hos många av oss.