Ulf Clarén: Dansbandet tar oss genom intoleransens land

Ulf Clarén.

Musikstilar är inte sällan förknippade med revolt och samhällskritik. Så var det med rocken och med punken och så är det med hiphop, till exempel. Musiken ger människor en möjlighet att uttrycka sina tankar och känna en gemenskap i kampen mot sådant de tycker är orätt.

Dansbandsmusik däremot handlar ju inte så mycket om samhällsomdaning eller revolterande ynglingar, mer om hjärta och smärta.

Men i ”Leende guldbruna ögon”, med premiär i kväll i SVT1, är det just dansbandsmusiken som står i centrum i en dramaserie som så effektivt sätter fokus på utanförskap, fattigdom, integrationsproblematik och sociala orättvisor.

Huvudpersonen är Lennart från Fellingsbro. Han lever för dansbandsmusiken, han kan alla låtarna och han sjunger som en gud. Nu ska han förverkliga sina drömmar och åka till Stockholm för att bli sångare i ett dansband. Men det finns ett problem: han är svart. Och det är där som en intressant bild av Sverige börjar ta form.

Med Lennart som exempel tar manusförfattaren Anders Weidemann och regissörerna Anna Hylander och Emiliano Goessens med åskådarna på en resa bland fördomar, intolerans och utanförskap. De har lyckats få in en väldig mängd aspekter i detta drama och hittat en bra balans mellan mörkt och ljust.

För allvaret finns där i bakgrunden. Man frågar sig vad som egentligen är svenskt, hur sociala skillnader påverkar oss, hur viktigt ursprung och utseende egentligen är.

Den osannolika grupp som så småningom formas i serien består av ett antal individer som alla bär på både ouppnådda och spruckna drömmar. Skådespelarna har fått tydliga typer att jobba med. Yankho Kamwendo som den optimistiske dansbandsdrömmaren och Fares Fares som den motsträvige rapparen är både kul och gripande liksom Peter Viitanen, Miran Kader, Sheraye Esfandyari och Dennis Önder i de övriga huvudrollerna. Och så blir Babben Larsson, Alexander Skarsgård, Reine Brynolfsson, Ann-Sofie Rase, Claes Månsson, Kim Anderzon och Torkel Peterson grädde på moset.

Här finns för all del gott om både hjärta och smärta och dansbandsmusiken har förstås en central, och medryckande, roll. Man skrattar ofta och mycket åt dråpliga situationer och knäppa typer och här finns gott om roliga sanningar som: ”Jag vet att vi inte är som alla andra. Men det är ingen som är som oss.” Eller: ”Alla band har en Thorleif. Thorleifs har Thorleif, Sven-Ingvars har Sven. Och Ingvar.”

”Leende guldbruna ögon” är en lyckad blandning av allvar och skoj, en lättillgänglig men ändå tankeväckande historia om vårt samhälle.

Och om människor som står där och kramar ur sina hjärtan som en wettexduk – bara för oss.