Utdrag ur PJ Anders Linders "Ja. Monarkins bästa tid är nu"

Lördagen den 19 juni 2010 gifter sig kronprinsessan Victoria och Daniel Westling i Storkyrkan i Stockholm. För första gången på 80 år kommer det att samtidigt finnas ett kungapar och ett tronföljarpar som kan representera Sverige. Den lilla griniga grupp i medier och politik, som gärna skär tänder över monarkin, gör klokt i att skaffa bettskena. För nu väntar dem inte bara ett enstaka annus horribilis, utan flera. En hel rad.

Kungliga bröllop kopplar ett märkvärdigt grepp om människors fantasi. När kungen och drottningen gifte sig 1976 kantades Stockholms gator av åskådare, och tv-tittarna världen över räknades inte i tiotals utan i hundratals miljoner. Man vill se, man vill vara med. Naturligtvis har det att göra med ung kärlek, prakt och ögonfröjd: vi talar om klänningar och släp, frackar och uniformer, paradvärjor och plymer, ståtliga vagnar, nyryktade hästar, gnistrande smycken, brudnäbbar och blomsterhav, vördnadsbjudande prelater, gästande statsöverhuvuden, middagar och konserter, champagne och kraschaner, nationens minnen, romantik och stor högtidlighet. Vad man än tycker om monarkin kan man inte förneka att den är fenomenal på att skapa ceremonier som får det gamla att kännas nytt och det nya att kännas gammalt.

Bröllopet 2010 får sin särskilda prägel av att kronprinsessan, liksom kungen 1976, har funnit sin blivande make utanför furstehusens trånga krets. ”En kvinna av börd får äntligen sin man av folket”, sade statsminister Fredrik Reinfeldt apropå kronprinsessans förlovning. Det fälldes en del sura kommentarer om att en framgångsrik företagare knappast kan anses vara”av folket”, men gnället föll platt till marken. I allt väsentligt var reaktionen varm och välkomnande och inte undra på det.

”Alla väntar på Victoria”, skrev Dagens Nyheter uppfordrande på kronprinsessans 30-årsdag apropå att det dröjde med förlovning och giftermål. När nu väntan till sist går mot sitt slut är det många som önskar henne all lycka. Dessutom tilltalar förstås den Westlingska livsbanan ”tjänstemannason från Ockelbo-yrkesman-företagare-prinsgemål” fantasin. Kan han, kan andra, kan vi. I stadshustalet efter tsunamikatastrofen konstaterade kungen att han saknar den kraft att ställa allting till rätta som sagornas kungar besitter, men den 19 juni 2010 får människor i alla fall se en ung man från södra Norrlands inland få, om inte halva kungariket, så i alla fall prinsessan.

/…/

Kungahuset har blivit ”vårt” kungahus, kungafamiljen ”vår” kungliga familj. ”Kungen får en hustru samtidigt som ’vi’ får en drottning”, som statsvetaren Cecilia Åse beskriver stämningsläget i samband med bröllopet 1976. Kronprinsessan Victoria ska en dag bli Sveriges statschef, och om hon får barn ska så småningom äldsta barnet ta över efter henne. Bröllopet handlar därmed inte bara om vem som blir kronprinsessans make och en gestalt som ska finnas i vårt offentliga liv under lång tid framöver. Det pekar framåt mot kommande generationer och framtidens nationella symboler. Dessutom är det bildskönt och låter en känna historiens vingslag. Klart att det intresserar – och att det väcker intresse även utanför Sveriges gränser.

Mitt i nyfikenheten och glamouren känner också spanska, tyska och amerikanska tv-tittare att tronföljarbröllopet har en kulturell och historisk betydelse som är större än det stiliga utanverket.

Frågan om statsskicket tillhör inte stridsäpplena i svensk politik. Människor väljer i ringa utsträckning parti beroende på om de vill ha monarki eller republik. Bland alla riksdagspartiers väljare utom vänsterpartiets finns ett starkt stöd för fortsatt monarki, och rojalism och republikanism är ovanligt medvetslösa även för att vara ideologier. Partierna har skilda ståndpunkter i sina program men i praktiken tar de det lugnt.

Det beror på hur folkopinionen ser ut men också på att frågan fått en lösning som de flesta är nöjda med. I den så kallade Torekovskompromissen 1971 enades socialdemokraterna och de borgerliga om att behålla monarkin men begränsa dess uppgifter till det ceremoniella och symboliska. Det fanns för all del inga folkliga krav på att ta bort kungens uppgift att utse regeringsbildare efter val och de andra politiska arbetsuppgifter han hade kvar, men när det väl har skett finns inte heller några krav på att gå tillbaka till den gamla ordningen. Skulle någon av Torekovsparterna däremot få för sig att riva upp överenskommelsen och begära ett avskaffande av monarkin, som en del hetsporrar brukar kräva på partikongresser och landsmöten, kan läget snabbt förändras. Pockande krav på republik från något av de stora partierna skulle i realiteten vara något betydligt större än ett krav på en förändring av statsskicket. Det skulle ifrågasätta en del av många människors identitet.

Till vardags har få av oss anledning att fundera så värst mycket på monarkin. Man ser kungen på frimärken, mynt och vykort. Man läser i bladet att han har öppnat riksmötet, hör att drottningen talat vid en barnskyddskonferens eller ser ett tv-reportage om kronprinsessans födelsedagsfirande på Öland.

Veckopress och kvällstidningar gör vad de kan för att skapa sensationer. Alltsammans är del av vardagen och kvitton på att livet går sin gilla gång. Tillsammans med jul, påsk och midsommar,

semestern och kräftpremiären, Vasaloppet och ishockey-VM, skapar de återkommande kungliga engagemangen – födelsedagar, nationaldagen, Nobelfirandet – en årsrytm för livet. De flesta tänker inte så mycket på monarkin och har inte speciellt starka åsikter om den så länge den får vara i fred.

Om den republikanska opinionen lyckades ta sig ut från kultursidorna till den bredare debatten och politiken, skulle den knappast förbli lika oemotsagd som i dag. Inget mobiliserar som ett hot. Inget har lyckats tända engagemanget för fri företagsamhet i Sverige på samma sätt som kraven på löntagarfonder.

På motsvarande sätt skulle en republikansk mobilisering väcka motreaktioner hos många i det stora flertal som gillar och känner för monarkin. De skulle knappast vara speciellt ideologiska utan snarare utgå från sårade känslor och äkta förvåning: Varför vill ni ta något ifrån oss som fungerar så bra och som vi tycker om? Vad ska vi få i stället? Vad vore vunnet med det?

Republikaner må egga varandra med historier om gamla dagars uppror mot en maktfullkomlig överhet, men att ifrågasätta en familj som plikttroget sköter det uppdrag som medborgarna har givit den har inget med vreden mot någon Marie-Antoinette att göra. Republikanismens företrädare må känna sig moderna och upplysta, men det hindrar inte att republikanismen har blivit en tomhetens ideologi som vill ersätta något förankrat och värdefullt med ett grådassigt frågetecken. I den pragmatiska servicedemokratins tidevarv finns inte så mycket i statslivet som berör människor känslomässigt och stimulerar deras fantasi, men monarkin är ett undantag. Om den blev föremål för en hård politisk offensiv, och det i namn av demokratin, skulle det i själva verket kunna skada förtroendet för demokrati och politik.