Med sin femte diktsamling ”Greta Garbos tystnad” fortsätter Malmöpoeten Pontus
Lindh att muta in sitt alldeles egna hörn i den svenska lyriken – klassiskt
metaformättade dikter med en ljussättning som ofta är direkt raffinerad:
solen tjurfäktaren
sticker spjut i kometens rygg
vi står i blod
rött pumpande ljus
staden är Sevilla
och människan är ett däggdjur
Det är en högst otidsenlig position. Jag kan bara komma i tankar om en annan
diktare, Erik Bergqvist, även han för övrigt sorgligt underskattad, som
skriver vidare i samma senmodernistiska tradition. Talande nog utkommer de
båda på små förlag, Lindh har sitt eget.
Visst, ibland dominerar ytan. Lindhs problem (liksom för övrigt Bergqvists) är
att den andlösa skönheten ofta saknar någon direkt motvikt, något som gör
dikten till något mer än en sirlig kamé. Pontus Lindh har tidigare
balanserat sina kompositioner genom självbiografiska anslag. Den här gången
får dikten istället förankring i sinnevärlden genom geografiska angivelser –
den nya boken består av träffsäkra iakttagelser från Malmö och Marocko, Goa
och gränstrakten mellan Skåne och Småland – små snapshots som blänker till:
skymningens mantelrörelse
campingplatsens samlade sömn
en fotogenlampa brinner
blåbär sötnar
vi har rest genom Knäred
Det lyckas väl. Dikten bottnar, finner sin tyngd. Lägg därtill ett antal
humoristiska utsagor som att ”mängden kikärtor / som varje dag / tuggas ner
i malmöstrupar / går inte att matematiskt räkna ut” och frågan är om inte
Pontus Lindh överträffat sig själv. ”Greta Garbos tystnad” är ett häfte
visuella vykort att återvända till.
Andreas Brunner
journalist