Den nyligen publicerade rapporten om våldsbejakande islamisk radikalisering i
Malmö har redan fått – berättigad – svidande kritik. Den är ovetenskaplig i
flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte
intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom
språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad
av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.
Tyvärr har man bränt möjligheten att angripa ett angeläget problem genom
dålig forskning.
Det är också lätt att instämma i kritiken att rapporten bidrar till att
generalisera, stigmatisera och demonisera Rosengård och dess befolkning. Men
jag ska inte göra det lätt för mig, utan försöker att ta dess slutsatser på
allvar. Rapporten kan trots allt ha något viktigt att säga utifrån sin
beskrivning av islamisk extremism byggd på 30 kvalitativa intervjuer.
Jag anser att det finns två analysnivåer av islamism som måste särskiljas. Det
ena är den kamp som många muslimer utkämpar mot upplevd västerländsk
politisk och kulturell imperialism, men också för social och ekonomisk
rättvisa. Många av oss kan sympatisera med deras kamp. Denna nivå handlar om
att förstå den marginalisering som muslimer utsätts för, vare sig det
handlar om kackerlackor och trångboddhet i Rosengård eller lidandet Gazas
befolkning fick utstå under Israels attacker.
Den andra nivån handlar om att analysera islamismens ideologiska innehåll och
dess konsekvenser i form av förtryck, könsmaktsordning och våldshandlingar.
Jag efterlyser en kritisk debatt kring islamisternas syn på ”den Andra”. Vad
har de för syn på dem som inte delar deras religiösa tolkning, homosexuella
och ”frigjorda” kvinnor? Hur ser de på demokrati och våld? Jag vill höra
islamisternas budskap i den offentliga debatten. Vad vill ni, bröder och
systrar?
Den forskningsrapport som nu föreligger borde ha fokuserat på dessa
problematiska, svart-vita värderingar. Man borde ha anlitat tolkar som kunde
ha dokumenterat källarmoskéernas fredagspredikningar, översatt hemsidor och
annat material. Ideologin – inte människorna – är det som i första hand bör
kritiseras och lyftas fram i ljuset. Därefter borde man ha undersökt noga
huruvida dessa värderingar omsätts i praktiken i församlingar, föreningar
och friskolor.
Samhället bör förhålla sig likadant till denna extremism som man gör till
andra extremistiska grupper. Högerextremism ursäktas inte av att dess
utövare oftast är socialt och ekonomisk marginaliserade. Vi måste förstå
extremismens mekanismer men samtidigt kraftfullt fördöma dess åsikter och
tillämpningar.
För den som vill förstå och särstudera hur radikal islamism växer fram hos en
enskild individ har ett sällsynt tillfälle. Poeten Mohamed Omars
radikalisering pågår just nu i offentlighetens ljus. Tyvärr tror jag att
hans debatt med terroristexperten Magnus Ranstorp, som skrivit rapporten, i
Aktuellt i onsdags, kan bli hans sista mediala framträdande. Omar har nu
passerat gränsen för vad etablissemanget kan acceptera i offentlig debatt.
Hans röst kommer att försvinna ner i källarmoskéerna.
Synd, för då förlorar vi möjligheten att kritisera hans helt vanvettiga
värderingar.
Pernilla Ouis, biträdande lektor och forskare Malmö högskola