Sammantvinnade öden är det centrala i motivet i Per Agne Erkelius nya roman.
Åke Leijonhufvud fångas av sorgen och allvaret.
Sommaren 1942 visslar frans-ka gendarmer på järnvägsstationen Le
Bourget-Drancy i Paris av boskapsvagnar fullastade med judiska män, kvinnor
och barn på väg till utrotningslägret Auschwitz. Drygt sextio år senare, den
heta sommaren 2003, blåser de franska gendarmerna i sina visselpipor för att
jaga bort turisterna som klänger på statyerna i Luxembourgträdgården i Paris.
Mellan dessa båda händelser, den ena av världshistorisk och den andra av
bagatellartad betydelse men båda uppvisande samma blandning av arrogans och
ointresse hos de franska gendarmerna, ligger en av hi-storiens mest
ofattbara grymheter, det systematiska utrotandet av sex miljoner judar.
En som föresatt sig att tränga in i dessa grymheter är den svenske författaren
Per Agne Erkelius. I romanen ”Hotel Galicja” sitter berättaren med sin
hustru i det stekheta Paris. Han lider av en obotlig cancer och vet att han
inte har lång tid kvar att leva. Den utmätta tiden vill han tillbringa med
att skriva sin sista bok, en bok som kommer att föra honom från sextiotalets
Cypern, där han träffar den unga judinnan Régine Zuckerkandl, fram till våra
dagars Oświęcim, eller Auschwitz, där han gör fruktlösa försök att komma
till klarhet i vad som hänt Régines föräldrar Joseph och Emilie Zuckerkandl
och hennes lillebror Franck.
Per Agne Erkelius har väldiga ambitioner med sin roman. På ett plan kan den
beskrivas som en kärleksroman, på ett annat som en dokumentär om ett av
historiens värsta brott. Mellan dessa båda plan löper fina trådar, så att
kärleks-historien mellan berättaren och Régine och redogörelsen för
Obersturmbannführer Adolf Eichmanns ingenjörsmässigt iscensatta
järnvägstransporter av dödsdömda judar speglar och kompletterar varandra
fram till den punkt där man frågar sig vad en människa är och var gränsen
för hennes grymheter går.
Effektivast är Per Agne Erkelius när han låter fakta tala för sig själva,
antingen det gäller Eichmanns kalla ondska eller cancern som växer i
berättarens kropp. Både skildringen av familjen Zuckerkandls väg mot döden i
Auschwitz och berättarens stoiska kamp mot sjukdomen har en tragisk resning
som gör att man lyssnar med spänt intresse.
Här visas också hur männi-skor på ett förfärligt sätt tar på sig skulden för
de brott de utsätts för. Det är Régines familj, inte bödlarna i Auschwitz,
som med Erkelius ord skäms över ”vad människan kunde göra mot människan,
eller över vad deras Gud kunde tillåta innan Han lät dem sluta tänka och
känna”.
Mindre övertygande är Erkelius när han skildrar kärlekshistorien på Cypern.
Den hade kunnat kortas ner och därigenom ges större slagkraft. Det gäller
också åtskilliga av de sidor där berättaren sitter på Hotel Galicja i
Oświęcim och försöker tränga in i historiens väldiga skuldregister.
Man misstar sig dock inte på sorgen och allvaret i Per Agne Erkelius bok.
Berättaren frågar sig på ett ställe om han verkligen får lov att skriva om
sitt eget och familjen Zucker-kandls liv i en och samma bok, ”i ett enda
långt andetag”, som han säger. Hör de verkligen ihop?
Svaret är ett tveklöst ja. Per Agne Erkelius visar i ”Hotel Galicja” att
människors liv tvinnas samman på ett oupplösligt sätt och att vi inte kan
fly undan ansvaret för våra medmänniskor. Det var vad svenska staten gjorde
när man under andra världskriget skickade tillbaka judar till de tyska
gaskamrarna. Skammen över det vilar tung över Per Agne Erkelius bok.
Åke Leijonhufvud, författare och kritiker