Ystad har än en gång förvandlats till inspelningsplats för en serie nya
Wallanderfilmer.
– Varsågoda!
Kurt Wallander kliver ut ur polisbilen, klädd i olivgrön tröja och ljusa
byxor.
Med telefonen vid örat och jackan i handen tar han säkra steg över torget, mot
den vita byggnad som ska föreställa kommunhuset.
Utanför, vid ett silverfärgat kravallstaket, står en vilt demonstrerande
folkmassa och rakryggade poliser.
Kriminalkommissarien har åldrats något sedan vi såg honom senast. Han har
också uppfyllt ett par trogna drömmar, köpt ett hus vid havet och en hund.
Men än en gång har han också hamnat i händelsernas centrum. Stadens
transformatorstation har sprängts i luften. Men varför? Och vilka ligger
bakom dådet?
Explosionen blir startskottet på ännu en mörk våg som rullar in över
hamnstaden Ystad. Att Kurt Wallander hittills löst oräkneliga mord och
mysterier är tydligen inte nog.
Aldrig tycks den operaälskande, melankoliske och stundtals whiskeydrickande
polisen, få någon ro.
– Bryt!
I Ystad är inspelningarna av tretton nya Wallanderfilmer i full gång.
Filmteamet: jobbar febrilt med en av inledningsscenerna i den första filmen,
biofilmen ”Hämnden”.
Runt omkring: står utklädda statister, lastbilar fullastade med rekvisita,
tält med monitorer, och en halvcirkel nyfikna besökare.
Samt, förstås, en och annan helt ovetande strövare.
– Hur mycket kostar den här? säger till exempel en äldre dam och fingrar
intresserat på en pryl i ett av torgstånden.
– Tyvärr, inte till salu, svarar en produktionsmedarbetare snabbt, märkbart
ointresserad av att sälja delar av de omsorgsfullt ditplacerade kulisserna.
En bit bort tittar regissören Charlotte Brändström i monitorn, granskar den
senast inspelade sekvensen. Kurt Wallander – som än en gång spelas av
skådespelaren Krister Henriksson – studerar sekvensen han med.
– Allt är en fråga om hur det klipps, säger han efter en stund, utan att röra
en min.
Snart ropar regissören ”Varsågoda!” igen och då ska inspelningen fortsätta.
Det är snabba ryck som gäller. Vädret är lynnigt och tiden är knapp.
Ytterliga tolv tv-filmer ska spelas in i Ystad inom arton månader. Timmarna
går på torget. Flera scener repeteras, tas om, tar tid. I filmens värld
kostar ögonblick av action på bioduken massor av timmar i verkliga livet.
Men den tyska turisten Andrea Kubik, en av de många nyfikna i publiken på
torget, är lika glad för det.
Hon gnuggade ögonen både en och två gånger när hon sprang på inspelningen av
filmerna under sitt besök i Wallanders Ystad, staden hon läst om i alla
Henning Mankells polisböcker.
– Vi gick omkring och tittade på Wallanders kända gator här i Ystad och så såg
vi plötsligt inspelningen! Vilken överraskning, strålar hon.
– Ja, hon har ringt både sin mor och syster för att meddela nyheten, berättar
väninnan Martina Wenzel som tålmodigt håller den upprymda väninnan sällskap.
Först vid fyratiden på eftermiddagen bryter filmteamet för lunch.
Krister Henriksson lämnar rollen som Kurt Wallander för ett tag och går mot
barackerna bakom filmproduktionens bas på Hamngatan. Där serveras det
köttfärslimpa med morötter och potatis.
– Det kan vara lite generande att göra film inför en så stor publik, säger han
i blåsten. Jag kan lova att massor av människor sitter och snackar över en
bag in box i kväll och säger ”Han bara gick in och ut ur bilen hela tiden.
Hur svårt kan det egentligen vara att göra film?”.
I Ystads verkliga kommunhus, några hundra meter bort från inspelningsplatsen,
visar rykande färska siffror att staden attraherar fler turister än
någonsin.
Henning Mankells historier om kommissarie Wallander är en exportsuccé – vilket
betyder att Ystads kommun med all rätt kan gnugga händerna i det ambivalenta
sommarvädret.
Böckerna är översatta till ett fyrtiotal språk, från engelska till ryska och
japanska, samt har släppts i cirka hundra länder.
Även de filmer som hittills spelats in, både de med Rolf Lassgård i
huvudrollen och filmerna där Krister Henriksson spelar Kurt Wallander, har
sålts utomlands.
Förutom svenskarna är det framför allt tyskarna som förtjust följer
kriminalkommissariens ohälsosamma livsstil och arbetsamma öde.
Men även holländare, spanjorer, belgare och finländare.
För att inte tala om engelsmännen, vars intresse med all säkerhet får nytt liv
tack vare brittiska BBC:s just avklarade inspelningar av tre Wallanderfilmer
i Ystad och med, inte att förglömma, Hollywoodstjärnan Kenneth Branagh i
huvudrollen.
– Folk känner igen sig i Kurt Wallander, det är en man med tillkortakommanden
och egna familjeproblem. Han har åldrats med serien. James Bond till
exempel, alltid i snygg kostym och vit skjorta, han blir inte äldre. Men
Kurt, han lever ju verkligen, säger Itta Johnson, marknadsstrateg i Ystad
kommun.
Wallanderintresset – tror Itta Johnson – är en starkt bidragande orsak till
att turistnäringen omsatte nästan 590 miljoner kronor i Ystad förra året,
enligt siffror från Resurs AB.
Förutom att det är rekord i Ystad är det också en ökning med cirka 150
miljoner, jämfört med 2003.
De svenska Wallanderfansen började droppa in redan på 90-talet, i samband med
att de första böckerna kom.
– Men från det att man startade med inspelningen av de första
Wallanderfilmerna i staden, juni 2004, började också intensifieringen i
Wallanderfabriken. Då ökade besöken av utländsk press bland annat. Och när
det skrivs om Ystad inspireras folk att åka hit, speciellt de som läst
böckerna och sett filmerna, säger hon.
Av alla marknadsföringstrick en skånsk stad kan använda sig av, vem trodde att
en trött, frånskild fyrtiotalist med Stockholmsdialekt – eller en skyhög
mordstatistik – kunde vara bästa turistmagneten?
Vad händer egentligen när kommissarie Kurt går i pension och Ystad fråntas
både spänning och dramatik?
– Ystad har funnits lång tid innan Wallander och kommer att finnas även när
Henning Mankell pensionerat honom. Det är det vi tänker på när vi får våra
journalistbesök, här finns bland annat ett stort kulturutbud som många
imponeras av. Vi bäddar för att de som kommer hit ska få mer än spåren som
Kurt lämnar efter sig.
”I Wallanders spår” är just namnet på en populär turistbroschyr. Cirka 30¿000
exemplar går åt varje år. I den finns platser och händelser från böckerna
och filmerna utmärkta:
Järnvägsstationen, där mördaren gömmer ett offer i ”Villospår”.
Saluhallen, där romantiken spirar mellan Kurt och Anja över en lunch i
”Fotografen”.
Och lasarettet, dit Wallander kommer för att få hjälp med sina stressymptom
och sin diabetes.
Samt ytterligare ett femtiotal tips till litteratur- och filmturisterna.
Exempelvis är ett besök på Cineteket, på Regementsområdet, särskilt givande
för den som bland annat vill känna hur det känns att sitta i Wallanders
kontorsstol eller läsa receptionisten Ebbas post.
– Många uppskattar att få röra vid alla sakerna, säger Lilian Schimmele,
verksamhetsledare på Cineteket, där man bland annat kan hitta kulisserna
från några av de tidigare Wallanderfilmerna.
På en rullande intervju på en tv-skärm berättar författaren Henning Mankell,
Wallanders upphovsman, om hur gestalten kom till en majdag för ungefär tjugo
år sedan.
– Jag insåg att om jag ville skriva om rasism så behövde jag en polisman. Så
föddes behovet av Wallander, säger han.
Historien i första boken, ”Mördare utan ansikte”, börjar med ett dubbelmord.
Enda spåret som poliserna har att gå på är ordet ”utländsk” – något som
ställer till det rejält för flyktingförläggningen i Ystad.
På Cineteket finns också Wallanders bostadsfasad på Mariagatan – en imitation
som man använt sig av när man spelat in vissa av de tidigare filmerna i
intilliggande Ystad studios, en av Skandinaviens största filmstudios.
I böckerna bor Wallander på Mariagatan 10. Men i de flesta filmerna är
adressen Mariagatan 11 C.
Förvirringen kan med andra ord bli ett faktum för den som sitter på den röda
brandbilen från 1939, den som sommartid kör turister runt Ystad för att peka
ut kända platser från böckerna och filmerna.
Under en sådan tur konstateras det utan omsvep att Mariagatan 13C är
kriminalkommissariens bostad.
Varför?
– Man kan ju inte bo någon annanstans på Mariagatan och samtidigt se
”gatlyktan vaja” i korsningen Mariagatan-Regementsgatan, konstaterar bestämt
chauffören Paul Kristensson och guiden Göran Holmquist genom att citera
böckerna.
– Lite rättigheter måste man ju ha som guide, skrattar Göran Holmquist på
Ystads Frivillige Bergnings-Corps som arrangerar turerna.
Men det är inte bara numret på fastigheten som kan ställa till det för
Wallanderkunniga besökare.
Även det faktum att fasaderna på den verkliga Mariagatan saknar balkong kan få
en och annan turist att haja till.
– Många kommer och säger att det är fel byggnad för att där inte finns balkong
ut mot gatan, berättar Jolanta Olsson på turistbyrån, på Sankt Knuts torg i
Ystad.
Den som vill komma sin hjälte nära kan, förutom att köpa speciella
Wallanderpaket med mat och boende, numera också hyra en lägenhet på
Mariagatan. Då ska man i och för sig komma ihåg att Wallander i de nya
filmerna faktiskt ju har flyttat från Mariagatan.
Men kanske flyttar han tillbaka igen. Det nya huset är nämligen med stor
sannolikhet drabbat av fuktskador.
Wallander och hans liv har väckt både nyfikenhet och frågor under årens lopp.
Och flera av dessa har personalen på turistbyrån tålmodigt tvingats svara
på.
– Många turister kommer in och frågar vilken pizza som var hans
älsklingspizza. Det står det inget om i böckerna, men de tror att vi på
turistbyrån är experter, säger Jolanta Olsson.
Pizzerian, som ligger något kvarter bort, ägs av Alessandro Mangiapia. Också
han får frågan om vilken som är Kurts favoritpizza.
– Vi brukar svara att det måste vara gourmetpizzan. Eftersom Wallander är en
finsmakare så tror vi att det är den han hade valt.
Att kalla en av pizzorna för Wallanderpizzan har han inga planer på, vis av
erfarenheterna från Fridolfs konditori, poliskommissariens stamfik.
Där bestämde man sig för ett par år sedan för att lansera Wallanderbakelsen.
Men att ha en bakelse uppkallad efter polisen var inte alls populärt hos
Henning Mankell. Namnstriden var därmed ett faktum.
Det hela slutade med att familjen Wallander i Mariefred kom till undsättning
genom att låna ut sitt efternamn till det blå bakverket, som för övrigt
smakar som prinsesstårta, men har punsch i grädden.
Ett annat av Kurt Wallanders stamställen är Hotel Continental på Hamngatan där
han vid några tillfällen ätit med sin dotter Linda.
På hans favoritbord, som flitigt fotograferas av turister, står alltid skylten
”Kurt Wallanders stambord”, även översatt till tyska och engelska.
Men just i dag väljer Kurt Wallander, eller snarare Krister Henriksson, att
äta sin köttfärslimpa i barackerna vid tågstationen.
– Jag vet inte vad som är Kurt Wallander och vad som är jag ibland, säger han
och spetsar en köttbit med gaffeln.
– Vi är lika på många punkter. Såtillvida att han är en typisk representant
för fyrtiotalistgenerationen och jag är 46:a. Vi fick möjligheter till
utbildning, gjorde en klassresa och gick hårt in i karriären. I och med det
så blev det ofta skilsmässor som följd. Just relationer har man inte haft
tid till i vår generation.
En förutsättning för att Krister Henriksson skulle göra ytterligare tretton
Wallanderfilmer var att han skulle få vara med och utveckla polisens
karaktär.
– Jag tycker att Kurt Wallander ska utvecklas. Jag var med och hade idéer om
det här med hus och hund. Den där hunden tror jag väldigt mycket uttrycker
en djup längtan till en relation, som man kan ha till hundar som visar total
hängivenhet tillbaka.
Kurt Wallander lever ett ganska ensamt liv. Han har i och för sig sin dotter
Linda som tidigare spelades av Johanna Sällström. Men efter skådespelerskans
bortgång förra året bestämdes det att de kommande filmerna ska tillägnas
henne, men att rollen hon spelade inte kommer att övertas av någon annan.
I de nya filmerna kommer dottern Linda därför varken att finnas eller nämnas,
enligt Henning Mankell.
Kurt Wallander var dessutom skild redan i den första boken, ”Mördare utan
ansikte”. Sedan dess har han visserligen upplevt en och annan passion, men
ingen längre kärlekshistoria.
Redan nu spekuleras det därför i om Kurt Wallander kommer att förälska sig i
den nya åklagaren från Stockholm – en roll som spelas av Lena Endre.
– Det vet vi ännu inte. Det är först i slutet av historien som vi vet om han
kommer att hitta kärleken eller inte.
Men om Krister Henriksson helt skulle fått bestämma så hade den ensamma
kriminalkommissarien kanske snart fått uppfylla ännu en dröm.
– Jag tycker han skulle våga ta tag i en kvinna, säger han.