Anders Piltz förstår inte varför det är viktigt att förhöra sig om en
universitetsrektors syn på konflikten mellan tro och vetande (9.10). Jag
trodde det var uppenbart: öppna frågor om avgörande konflikter i
vetenskapshistorien är en självklar del av rekryteringen till ett så
ansvarsfullt ämbete, och bör ställas till alla som aspirerar på sådana
uppdrag. Givetvis på ett sätt som inte strider mot regeringsformens skydd
för religionsfriheten.
Ett religiöst engagemang måste bevisligen inte vara ett hinder i
rektorsjobbet. Men vi som accepterar en präst i det vita huset kan ju alltid
överväga nästa fråga:
Skulle vi acceptera en rabbin? Eller en imam?
Jag är kanske fördomsfull eller onödigt pessimistisk, men jag har ytterligt
svårt att se Lunds universitets hörande församling föreslå en imam, eftersom
man medvetet eller omedvetet skulle oroa sig för synen på vetenskaplighet
kontra religion, för kvinnans plats i utbildningen och nog en del annat
också.
Om jag har rätt går alltså en osynlig gräns mellan prästen och imamen, en
gräns där religiöst engagemang (trots försäkringar om motsatsen) kan bli en
faktor.
Men var, exakt? Var mellan de stillsamma svensklutheranerna och de mest
skogstokiga asagudsfundamentalisterna går denna gräns? Den frågan kräver
inte svar nu, men jag tror att den är värd att reflektera över, även för
Anders Piltz.
ANDREAS EKSTRÖM
medarbetare på kulturredaktionen