Debatten om flyktingmotståndet i Vellinge har saknat ett historiskt
perspektiv. Det är synd, då försöken att hindra inflyttning av oönskade
individer är en kommunpolitisk tradition med djupa rötter.
Fram till mitten av 1800-talet gav lagen rätt att hindra fattiga att flytta in
i kommunen. Rädslan för ökande fattigvårdsutgifter var seglivad. Långt in på
1900-talet tvistade man om ansvaret för ”utsocknes” fattiga med andra
kommuner.
Värst utsatta var ”tattarna”, det svenska resandefolket. ”Tattarna”
svartmålades i dåtidens tidningar kategoriskt som bråkiga individer som åkte
runt på landet och belastade fattigvården.
Runt förra sekelskiftet utfärdades ibland böter för dem som hyste ”tattare”
hos sig. När ”tattare” 1920 flyttade in i halländska Onsala utsåg
fullmäktige en delegation som skulle förmå dem att lämna bygden, ”på grund
af de obehagliga konsekvenser ett sådant förhållande för kommunens
vidkommande lätteligen kunde få”. Tongångarna känns igen från dagens
Vellinge.
Det gemensamma då och nu är att främlingsfientligheten i båda fallen hänger
ihop med en idé om vad en kommun bör vara och vilka kommunen är till för.
Uttrycket gated community kan användas både om dagens Vellinge och om den
ideologi som låg bakom aktionerna mot ”tattarna”. Kommunen anses då bestå av
de skattebetalande medborgarna och är till för att skydda dessa från allt
som kan framkalla skattehöjningar. I kombination med en samhällsdebatt där
vissa grupper, ”tattare” eller ”flyktingar”, omtalas som problem skapar
denna ideologi sin egen logik. Då blir också barn som flytt från krigshärdar
ett hot.
Historikern Ulla Ekström von Essen har i boken ”Folkhemmets kommun” (Atlas
2003) skrivit om hur välfärdssamhällets inkluderande kommunideal slog rot
först efter andra världskriget, i motsättning till det exkluderande gated
community-ideal där ”tattare” och liknande grupper aldrig var välkomna.
Förändringen innebar också en viktig överenskommelse. Lokalt självstyre
förutsatte att ingen kommun fick frånsäga sig ansvaret för
samhällsgemensamma frågor, som flyktingmottagande. Solidaritet inom kommunen
byggde på solidaritet mellan kommunerna.
Den främlingsfientlighet som Lars-Ingvar Ljungman spelar på hämtar sin kraft
ur en äldre syn på lokalsamhället som ett gated community där
lokalpolitikern spelar rollen som dörrvakt.
Dörrvaktens roll underlättas av lagstiftningen, där rätten att vägra ta emot
ensamkommande flyktingbarn i princip är en förlängning av den gamla rätten
att hindra fattigas inflyttning.
Denna princip finns det nu anledning att göra upp med. Det må vara ”tattare”
eller föräldralösa flyktingar som drabbas. Om enskilda kommuner tillåts
bilda gated communities sätts mekanismer igång som bara kan producera
främlingsfientlighet.
Martin Ericsson
doktorand i historia vid Lunds universitet