Cecilia Bornäs starka reaktion (11.2) på min text om det pågående rättsfallet
mot barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus gör mig lika bedrövad som
förvånad. Fallet aktualiserar svåra frågor av både etisk, existentiell,
medicinsk och juridisk natur och min text var ett försök att ringa in några
centrala problem. Bornäs tolkar min text som att jag förespråkar ”avlivning
av svårt sjuka”, exempelvis cancerpatienter. Det gör jag inte. Min text
begränsade sig till att diskutera patienter som befinner sig i ett så kallat
vegetativt tillstånd – alltså patienter som inte reagerar på omgivningen,
som matas, ofta via sond, vänds med jämna mellanrum för att inte få liggsår,
laxeras för att inte bli förstoppade. Mitt syfte var att ifrågasätta det
värdiga i att hålla liv i kroppar som inte längre uppvisar tecken på
intellektuellt eller känslomässigt liv. Den patientgrupp som Cecilia Bornäs
representerar berörs alltså inte av mitt resonemang.
Theresa Marie Schiavos öde kan förhoppningsvis illustrera mitt resonemang.
”Terri”, som hon kallades, kollapsade 1990 i sitt hem när hon var 27 år
gammal. Hon fördes till sjukhus, lades i respirator och förklarades befinna
sig i ett vegetativt tillstånd som hon aldrig skulle vakna upp ur. Hennes
make, Michael, ville stänga av respiratorn för att låta Terri dö. Hennes
föräldrar, som var fromma katoliker, vägrade. Konsekvensen blev att Terri
låg i respirator fram till 2005. I femton år hölls en kropp, tömd på
mänsklig aktivitet, vid liv. Det är inte ett värdigt sätt att dö. Cecilia
Bornäs hänvisar till studier som påvisar att också svårt hjärnskadade
patienter, som Terri, kan ha någon form av minimalt medvetande. Jag är inte
säker på att det är ett gott argument för att inte stänga av respiratorn.
Vore det bättre eller sämre för Terri om hon var medveten om sin belägenhet?
Terris föräldrar utgår ifrån samma övertygelse som Cecilia Bornäs gör,
nämligen att allt liv, alltid, till varje pris har ett värde och måste
räddas. Det är en övertygelse som lett till mycket ont, som förbjuder
preventivmedel och aborter, som bidrar till överbefolkning, svält och
aidsepidemi. Frågan om livets början har likheter med frågan om livets
slut. Båda kretsar kring svårigheten att avgöra när ett liv har ett
självständigt värde och därmed omfattas av rättigheter, exempelvis rätten
till liv. I Sverige har vi löst dilemmat kring livets början genom att
tillåta abort fram till vecka 22 eftersom fostret då betraktas som
livsdugligt utanför livmodern, med potential till autonomi och
självmedvetande. Varken flickan på Astrid Lindgrens sjukhus eller Terri
kunde klara sig utan den livmoder som en respirator utgör: de är alltså att
betrakta på samma sätt som vi betraktar foster innan vecka 22. Mitt
resonemang är alltså inte på något sätt ”extremt”. Det speglar den
uppfattning som är utgångspunkt för en abortlagstiftning som i allmänhet
betraktas som rimlig.
Cecilia Bornäs efterlyser en diskussion om autonomi. Hon menar att det är
lättare att förstå dem som pläderar för dödshjälp när människor
uttryckligen ber om att få dö. Det kan ju inte de patientgrupper jag
diskuterar, alltså svårt hjärnskadade, göra. Den bristande autonomin är i
själva verket mitt huvudargument. Patienter i vegetativa tillstånd är inte
autonoma: de har ingen förmåga att fatta beslut, de saknar självmedvetande
och de saknar utsikter att bli autonoma. De finns helt enkelt inte där:
Terris kropp var där, men inte Terri. Vad fanns då att rädda?
Implicit i Cecilia Bornäs resonemang ligger frågan om assisterade självmord.
Avslutningsvis vill jag därför påpeka att jag förhåller mig skeptisk till
den verksamhet som bedrivs på så kallade självmordskliniker, delvis av samma
skäl som Cecilia Bornäs.
Ann Heberlein
doktor i etik