Det där extralätta kilot förekommer i en av Tranströmers mest älskade och
citerade dikter, ”Dagsmeja” från 1962.
Logiskt alltså att fråga Niklas Schiöler, litteraturvetare vid Lunds
universitet och Tranströmerkännare, hur mycket ett kilo väger för honom just
nu.
– Kasst väder. Så 1,2 kilo skulle jag säga. Men i söndags när jag var på min
kolonilott, då vägde det 700 gram precis som det ska, säger han med ett
skratt.
På grund av Tomas Tranströmers åttioårsdag är Niklas Schiöler just nu
eftersökt på många håll, och han har vana att förklara Tranströmers
betydelse i några få meningar.
– Ja, även om det förstås är omöjligt. Men själva poesin, som blandar
saklighet och strömförande bildspråk, är suverän på att pejla människans
gränslöshet. Och han behandlar språket så att han bevisar att det är möjligt
att skriva berättelsen om den sammansatta människan. Han kunde på
femtiotalet dra lärdomar av modernismen och föra den vidare till ett helt
eget idiom.
Niklas Schiöler ser en annan avgörande faktor till att Tranströmer har blivit
vår internationellt mest erkända poet bland de levande:
– Han hade lyckan att tidigt få viktiga översättare. Han har översatts av
poeter som är tongivande inom sina språk.
Dessutom anser Niklas Schiöler att Tranströmers andliga dimension är lite
förbisedd:
– Han kan ge något slags existentiell förtröstan i ett samhälle som är
sekulariserat. Vulgäruppfattningen om poeter är ju att de sitter och våndas
över existensen. Men Tranströmers poesi är ett slags bejakelse, och är
trösterik just därför. Inte jublande kanske, men positivt nyfiket sökande.
Hur komplexa Tranströmers dikter än är, så är de oftast skrivna med ett slags
vardagligt anslag: en promenad, en bilresa.
– Många andra av de stora diktarna kräver viss poetisk lästräning, men så är
det inte med Tranströmer. Man kan bläddra var som helst i de samlade
dikterna, men varför inte börja med ”Sorgegondolen” från 1996?
Den prisbelönta Expressenkritikern och poeten Aase Berg kallas nu in till
medverkan i denna artikel för att, som ensam i en svensk konsensus om
Tranströmers vikt och briljans, bidra med en liten motbild.
Men det är svårt, även för henne.
– Det är lätt att se hans perfektion. Hans hantverksskicklighet är så uppenbar
att den inte går att förneka. Det blir otroligt bra det han gör. Men att det
skulle betyda att poesin på ett djupare plan faktiskt talar till alla de här
människorna som hyllar honom, det är jag inte lika säker på, säger Aase Berg.
Hon sammanfattar med att det finns ”både sociologi och hantverk” i
Tranströmer-kärleken: att vi uppskattar hantverket, men har lärt oss socialt
att Tranströmer är en poet att tycka om – en poet att förstå, men som ändå
kan placeras på en radikalt högre nivå än, säg, Bob Hansson. Och därmed
skänka läsaren en känsla av egen intelligens vid läsning.
– Men vissa författare är så kanoniserade att man inte längre tittar på om de
är bra. Det är jävligt obehagligt.
Vad gäller själva författarskapet invänder Aase Berg mot Tranströmers solida
fasad.
– Det kan bli på gränsen till kitschigt när man är för bra på något, utan att
det skär sig. Det skär sig inte i Tranströmers bilder, om han inte vill att
det ska göra det. Jag ser alltså ett mästerskap, men det är ett mästerskap
som inte går sönder inuti sig självt. Det är en smaksak, en estetisk
smaksak. Jag tror att det är mindre konstruktivt med perfektion än med
skevhet, säger Aase Berg.
Hon konstaterar att Tranströmers sparsamhet har verkat för honom.
– Man utsätter sig mycket mer om man är produktiv, men så gör ju inte han.
Svenska Akademiens ledamot Jesper Svenbro skrev en dikt som heter ”Scen 115” i
sin samling ”Himlen och andra upptäckter” år 2005. Den börjar med raderna:
Länge förberedde Hitchcock ”scen 115”
i filmen om Tranströmer,
tills den verkliga berättelsen
äntligen kunde framträda.
Det gällde till en början att hitta ett majsfält
långt ute i Mellanvästern
som skulle besprutas från luften,
medan Tranströmer skulle stå långt där ute vid vägkanten
Svenbro skriver i ett mejl:
”Ursprungligen var det väl fastheten i Tranströmers svenska som talade till
mig, och det gör den fortfarande. Den är fast i samma bemärkelse som
Stiernhielms är det. Så tillhör jag väl den generation som – med Urban
Torhamns ord – i Tranströmers diktning tidigt förankrat något av sin
livskänsla.”