Efter att ha sömnvandrat mig igenom första säsongen av den suggestivt meningslösa tv-serien ”Downton Abbey” blev jag desperat: jag måste se om 80-talsversionen av ”Brideshead Revisited”. ”Downton Abbey” hade väckt en frätande rastlöshet till liv inom mig som bara något riktigt storslaget och vanvettigt kunde skingra. Och vad vore då bättre än Evelyn Waughs skapelse, den som tillkom för att han ville skriva en roman om inget mindre än Guds nåd.
Det fin
ns ingen rimlig förklaring till varför ”Brideshead” är så oändligt mycket intressantare och vackrare än ”Downton”. Det finns ingen vettig människa som kan försvara att tiotals timmar tv-tid tillåts skildra en smått rubbad överklass med alla dess självpåtagna bekymmer och våndor. Egentligen borde man tvingas av en högre logik att istället välja ”Downton”, som på ett så förnuftigt och pedagogiskt vis skildrar klasskillnader och genusfrågor. Det är bara det att Downton, alla sina ambitioner till trots, inte handlar om någonting. Den är exakt det den bestämt sig för att vara, och så nöjd med att ha uppnått målet att inget blir berättat. Inget sägs om vad det innebär att vara människa, att vara dödlig, att ha fel när man är som mest säker på sin sak och att ha kolossalt rätt utan att ens märka det själv. Sådana frågor är däremot själva livsluften i Brideshead.
Och det är nog det
som får bli svaret på Andreas Ekströms bekymrade och stundtals tänkvärda text på dessa sidor i måndags. Anledningen till att somliga retar sig på republikaner och sekulära humanister – så till den milda grad att dessa blir mobbade, enligt Ekström – är helt enkelt att präktigheten, den högljudda intigheten, blir rent kvävande.
Intet ont anande slår man en morgon upp tidningen och möts av Christer Sturmarks outtröttliga leende. ”Sluta ljuga om julen”, lyder rubriken (Sydsvenskan 13.12). Texten handlar om jul- och Luciafirandet, eller rättare sagt den handlar om att folk ska läxas upp när det gäller traditionernas egentliga bakgrund – först då, när vi har skolats om, kan vi tillåta oss att fira. Först då lever firandet upp till Humanisternas kravmärkning.
Själv hade jag den morgonen fullkomligt glömt bort att det var Lucia, men se där. Alltid är det någon som påminner om problem som inte existerar. För det är naturligtvis det andra stora kruxet med de grupper Ekström vill försvara: det de bråkar om har i görligaste mån redan ställts tillrätta. Kyrkans makt har begränsats till vad som förmodligen är ett minimum, kungens likaså. Det smids inga direkt bärkraftiga planer på att upprätta vare sig teokrati eller absolut monarki i Sverige. Allt som återstår är det eviga väderkvarnsfäktandet.
Jag
undrar varför särskilt humanister har så dåligt självförtroende. Vårt land är vid alla rimliga jämförelser oerhört sekulariserat. Det är något att vara stolt över, eftersom det borgar för frihet och trygghet för största möjliga antal människor. Varför då slåss så högljutt om de sista smulorna av religiositet som ändå finns kvar? En dålig vinnare måste vara sinnebilden av kontraproduktivitet.
Va
d monarkin beträffar
kan man ibland tro att republikanerna ser framför sig en underdånig, kungadyrkande massa som formligen lever och andas för hovets väl. Sanningen är kanske snarare att de flesta inte orkar med tanken på det spektakel det skulle innebära att riva upp statsskicket och sedan vart fjärde år gå och välja en galjonsfigur till president.
Ekström skriver att humanisternas och republikanernas ilska är befogad och berättigad. Kan det vara så att denna ilska mest får näring av ett fastklamrande vid historiska oförrätter? Kyrkan och kungamakten har förvisso oändliga mängder lidande och förtryck på sina samveten genom tiderna. Men är ilskan befogad här, i nuläget, inför framtiden?
Sedan måste man också när man läst Ekström fråga sig vad mobbing betyder och inte. Om det inte är mobbing att ständigt utmåla troende människor som lättlurade vidskepliga stackare, så är det rimligen inte heller mobbing att utmåla missionerande ateister som fantasilösa dogmatiker. Och finns det inte ett särskilt förakt i debatten mot de slentrianreligiösa, de iblandreligiösa, de som åtminstone vill f
örsöka tro på någonting – de som kanske har lämnat de kristna dogmerna därhän men för den skull inte har någon lust att underkasta sig Humanisternas kalla, renläriga budskap om alltings vetenskapliga grund? De kvartstroende ställer inte till med någon som helst skada. De försöker knappast påtvinga folk sina år av tvivel och ögonblick av mystik. Ändå verkar de som få andra reta gallfeber på den hyperrationella likriktningens överstepräster.
Jag vet inte vem som bör kalla sig mobbad. Den som är det minsta politiskt och själsligt ambivalent har säkert råkat ut för alla möjliga sorters beskyllningar genom åren. Gör det så förskräckligt ont egentligen?
Ibland undrar jag om vi går omkring och bara längtar efter ett kulturkrig av amerikanskt snitt, mest för att få upphöja våra fördomar och vårt allmänna irritationstillstånd till någonting viktigare, mer dramatiskt, mer epokgörande. Jag hoppas verkligen inte det. Tanken med en plats som Sverige är ju att det ska gå att resonera sig fram till ett samförstånd som landar någonstans mittemellan ömsesidig respekt och ömsesidig likgiltighet. En sådan tolerans är det bästa vi kan hoppas på, och upplever vi mellan varven att debattmotståndaren ringaktar våra åsikter får vi nog leva med det.
Jag måste inte förstå radikalens nit. Han måste inte heller förstå min trötthet.
Thomas Engström
På morgondagens kultursida svarar Andreas Ekström på kritiken.
Andreas Ekströms artikel finns på Sydsvenskan.se
Christer Sturmarks artikel ”Sluta ljuga om julen” kan också läsas på Sydsvenskan.se
Utan makt?
Kung Carl XVI Gustaf tillsammans med Stockholms och Härnösands biskopar Eva Brunne och Tuulikki Koivunen Bylund. Bilden togs i samband med biskopsvigningen 2009 i Uppsala Domkyrka.arkivFoto: Staffan Claesson 2009