När ”the rest” erövrades av kolonisatörerna fick de bryskt erfara att ”the
West knows best”. De koloniserade folken fick dekonstruera sina religioner,
myter och andra berättelser som gav deras värld mening och förklaring. Islam
nedmonterades, men har idag återupprättats av den islamiska väckelsen. Nu är
det västs tur att utmanas av ”the rest”, att provinsialiseras och
ifrågasättas som det universellt rätta och goda för alla och envar. Islam
hotar Europa – inte genom terrorism – utan på ett existentiellt plan, genom
islamisternas skepsis mot västvärldens hegemoni. De sturska muslimerna
förnekar ihärdigt att väst har receptet för ett lyckosamt liv – vad kan vara
mer hotande än detta?
Rädslan för minareter i Schweiz måste förstås nämnas i detta sammanhang.
Bedömare såsom Ian Buruma och Tariq Ramadan har i dagarna analyserat
folkomröstningen som ett utslag av en europeisk identitet i gungning.
Minareternas vara eller icke-vara handlar mer om Europa själv, än om islam.
Det är avskyvärt att beskåda hur religiösa tempels särdrag associeras till
missiler och invasion. Sällan har den förorättade europeiska ”folksjälen”
visat sitt fula nylle tydligare än i folkomröstningens kampanj och resultat.
Europeisk identitet har formats av två viktiga historiska processer. Det ena
är uppgörelsen med sin egen kristendom; den andra är Förintelsen. Dessa
påverkar hur man idag handskas med muslimska inslag i offentligheten.
Kristendomens bidrag till krig och förtryck har medfört en känsla av att
religioner ska regleras inom religionsfrihetens ”gränser”. Denna frihet är
en förhandlingsfråga, inte en självklar frizon för alla religiösa uttryck.
Det är möjligt att diskutera ansiktsslöja, omskärelser och rituell slakt som
gränser för religionsfriheten. Och nu även minareter, uppenbarligen.
Förintelsen visar hur förödande ett skuldbeläggande och ett begränsande av
”den andra” kan bli, en erfarenhet som ger upphov till ett antal paradoxer.
Den så utskällda halal-hippien har därför goda skäl att låta bli att
kritisera muslimerna, även om deras världsbilder egentligen är
motsägelsefulla i sak. Islamister å sin sida, har anammat de mänskliga
rättigheterna till den grad att det ibland kan verka som om de anser att
även Gud och Muhammed ska kunna åtnjuta dessa rättigheter. De vill ha en
gränslös religionsfrihet, samtidigt som de pläderar för att yttrandefriheten
ska begränsas när det gäller kränkningar av religionen.
Frågan om Europas identitet och religionsfrihetens gränser är alltför viktiga
frågor för att överlämnas åt de främlingsfientliga krafterna. I Sverige
hanteras frågan främst i bloggosfären och i SVT:s Debatt – på en makalöst
låg nivå. De intellektuella bryr sig inte tillräckligt, utan koketterar
snarare med en klädsam respekt för den andra utan att någonsin våga
problematisera religion eller en eroderande nationell identitetskänsla. Det
är lätt att avfärda schweizarnas ovilja mot minareter, men hur reagerar man
egentligen när den nya dagisfröken slår upp dörren till dagis och säger ”god
morgon” bakom sin ansiktsslöja?
Välkomna nästan allihopa till Det Nya Europa.