Jag är cancerpatient. I tre år har jag umgåtts med döden. Mina läkare har
gjort klart att jag inte har någon chans att bli frisk. Enligt den prognos
jag fick samtidigt med min diagnos skulle jag för länge sedan ha varit borta.
Vad skulle hända om någon fick för sig att ta mitt liv? Skulle den personen ha
rätt att slippa straff?
Ann Heberleins artikel om barmhärtighetsmord på kultursidan den 6/2 är
skrämmande för oss som tror att även stapplande liv är något värda. Jag har
inte för avsikt att idyllisera. Mitt liv är naturligtvis svårt. Men inte
enbart. Jag lever, precis som många andra i min situation, mer intensivt än
förut. Min upplevelse av tid har förändrats radikalt. Det går inte längre
att säkert säga att en timme är mindre värd än ett år.
Det finns säkerligen cancerpatienter med andra erfarenheter. Som tappat all
livslust och som inget hellre vill än att påskynda det oundvikliga. Det har
de för övrigt möjlighet att göra utan någon annans hjälpande hand.
Cancerpatienter i Sverige behöver inte tigga om smärtlindring. Det är inte
särskilt svårt att skrapa ihop till en överdos morfin.
Men det finns ju också människor utan dödliga sjukdomar som överväger och
faktiskt begår självmord. Det finns inget objektivt sätt att mäta
livskvalitet. En av dem som borde veta detta är just Ann Heberlein som har
skrivit en bok om sin kamp mot ångest och självmordstankar. Vid första
anblicken har hon allt en människa kan begära, men hennes ångest är så svår
att hon med jämna mellanrum längtar efter att avsluta sitt liv. Som jag
uppfattar det är denna motsägelsefullhet en av bokens poänger. Heberlein
tycks ha skrivit den med ett uppfostrande syfte. Hon önskar sig helt enkelt
lite mer ödmjukhet av sina medmänniskor. Man kan inte pådyvla ångestridna
människor sin egen livslust.
Det är naturligtvis sant, men inget hindrar uppenbarligen att man gör tvärtom:
Att man pådyvlar obotligt sjuka sin egen dödslängtan, att man inte ser dem
som lika sammansatta och motsägelsefulla som sig själv. Vilket värde har ett
liv som bara innehåller smärta?, undrar Ann Heberlein. Frågan är bisarr,
ytterst obehaglig. Vilka lever dessa liv som bara innehåller smärta? Kan ett
mänskligt liv någonsin reduceras till "bara"? Och vem ska definiera värdet?
I samhällen där man försökt har det som bekant gått illa.
De flesta som anser att man kan avliva obotligt sjuka är trots allt mindre
extrema än Ann Heberlein. De koncentrerar sig på de fall där svårt sjuka
människor uttryckligen ber om hjälp att dö. Att rättfärdiga den sortens
ingripanden är befängt nog. Hur kan man veta att denna önskan inte beror på
en behandlingsbar depression? Exakt hur lite tid ska man anses ha kvar för
att kvalificera sig?
Ann Heberlein förirrar sig ännu djupare in i den existentiella snårskogen. Hon
påstår sig måna om för tidigt födda, svårt hjärnskadade, mycket gamla
människor som inte kan kommunicera med omvärlden. Hon utgår från att de
önskar dö så fort som möjligt. Men den som inte kan kommunicera säger ju
ingenting överhuvudtaget. Ingen kan uttala sig om deras liv. I varje fall
inte påstå att de saknar värde.
Den senaste hjärnforskningen har för övrigt just gjort ett genombrott när det
gäller att få kontakt med människor i ett så kallat vegetativt tillstånd.
Med hjälp av modern teknik och nya kunskaper om hjärnan kan de svara på
frågor om sig själva. Det finns ett inre universum också hos dem som
tidigare utdömts som omedvetna.
Den medicinska utvecklingen tvingar läkare att göra svåra överväganden. Låt
dem fortsätta att vara svåra. Vi som lever med obotliga sjukdomar kan inte
förstå varför det är så viktigt att rensa bland sladdarna. Bevare oss för
selekteringen. Bevare oss för dessa okunniga människor som anser att döden
är den enda medicin som duger åt oss.
Cecilia Bornäs
medarbetare på kulturredaktionen