Vid vägs ände

Svensk jämställdhet är en tacksam exportvara. En av nycklarna till framgången för våra kvinnliga deckarförfattare utomlands tycks vara skildringen av det svenska familjelivet. Camilla Läckberg berättar i intervjuer om hur till sig italienska läsare blir över polisen Patriks pappaledighet. Den tyska förläggaren Gudrun Hebel vittnar i tidskriften Dast om hur fascinerande det är för tyska kvinnor att Liza Marklunds hjältinna, tvåbarnsmamman Annika Bengtzon, ändå fortsätter att jobba. Böckerna får fin­fina recensioner i Europa. Hur kommer det sig då, tänker jag när jag sitter med Läckbergs och Marklunds nya deckare i handen, att svenska recensenter i allmänhet är så kallsinniga. Är vi så bortskämda med jämställdhet att den tråkar ut oss? Eller är den svenska kritiken rentav sexistisk?

Vad är det med Erica Falcks privatliv som är så mycket tristare än till exempel Kurt Wallanders? Är det värre att snyta ungar och steka falukorv än att ligga på soffan och lyssna på opera och ondgöra sig över svekfulla kvinnor och samhällets förfall? Just Läckberg anklagas ofta för att ha intimiserat deckargenren. Men i ärlighetens namn finns det ett helt gäng med manliga kriminalkommissarier som ältat sitt privatliv före Erica. Den psykologiska kriminalromanen där huvudpersonens vardagsliv spelar en aktiv roll i handlingen är inget nytt under solen.

Jag vill gå till botten med det här. Men när jag har läst Läckbergs åttonde roman i Fjällbackaserien faller hela min tjusiga tes. Det som gör att man blir galen på den käcka författaren Erica och hennes rare polisman Patrik handlar inte om att det är traditionella kvinnosysslor som skildras. Problemet är just att deras vardagsliv inte alls spelar en aktiv roll i handlingen. Det idylliska familjelivet är helt frikopplat från själva intrigen. Det för inte handlingen framåt. Och familjelivet ges ändå samma dignitet som deckarintrigen. Hur barnen bråkar framför Bolibompa och hur Erica serverar lunch – till och med hur hon placerar tallrikarna på bordet – tycks lika viktigt att beskriva som alla turerna i den intrikata mordgåtan. Det är tröttsamt. Och det är synd, för själva mordgåtan är inte alls så dum, om än ganska osannolik.

Läckberg är skicklig på att väva berättelser i ett slags lapptäckesteknik, tre sidor för varje scen, och tillbakablickar till förfluten tid i kursiv text. I ”Änglamakerskan” finns dessutom en ansats till samhällskritik. Ett främlingsfientligt parti, misstänkt likt Sverigedemokraterna, figurerar i en bihandling. Kort sagt, med lite mindre av den fjällbackska familjeidyllen och lite mer koncentration kring intrigen hade det kunnat bli riktigt bra. Ryktet om Läckbergs förskräckliga prosa är lite överdrivet. Den är flack och funktionell. Men den tjänar inget annat syfte än att föra historien framåt. Här finns inget driv, inget skifte i perspektiven, inget som skapar närvaro och nerv.

Det har Liza Marklund mer av. När jag läser hennes nionde roman om Annika Bengtzon slås jag av den stilistiska skillnaden. Perspektiven skiftar mellan Annika och hennes man Thomas. Miljöerna från Somalia, där Thomas blir kidnappad under en arbetsresa, skildras så att jag ser dem framför mig. Marklund kan skriva. Synd bara att intrigen i ”Du gamla, du fria” är nästintill obefintlig. Det händer nästan ingenting. Ja, annat än att Annikas man blir kidnappad. Men det skapar ingen vidare spänning eftersom man är tämligen säker på att han ska överleva.

Och Annika själv är otrogen med Thomas kollega, mitt under de komplicerade förhandlingarna med de somaliska banditerna. Det mystiska är att det inte är kidnappningsdramat som står i centrum, vilket faktiskt hade kunnat bli spännande, utan Annikas otrohet och slutgiltiga beslut att lämna sin make. Det är en obegriplig bok, knappast ens en deckare.

Och kanske är ”Du gamla, du fria” ett första tecken på att familjetrenden inom deckargenren har nått vägs ände. Den enda slutsats jag kan dra av detta Marklundska bottennapp är att hon letat desperat efter ett sätt att skriva ut den triste maken ur serien.

Hon var helt enkelt utled på hans och Annikas ständiga konflikter som stulit kraft och energi från de samhällsproblem hon egentligen vill skildra. På något sätt måste hon bli av med honom. Gärna på ett originellt sätt. Men att låta honom dö i Somalia blev för grymt.

För sanningen är att det svenska familjelivet, hur exotiskt det än kan te sig för sydeuropeiska kvinnor som inte kan stava till pappaledighet, ändå har sina begränsningar. Deckar­genrens vurm för intimsfären är en återvändsgränd. Den går inte att variera i all oändlighet.

Jag menar, vad kan hända? Man kan älska, man kan gräla, man kan vara otrogen och skilja sig. Man kan få barn eller inte få barn. Alla livets bestyr som kan bli otroligt spännande i en skönlitterär roman där tematiken får spela huvudrollen. Och som blir lika bottenlöst enahanda och kvalmiga som kryddor i en kriminalroman.