Eslövsbiennalen liknar när jag kommer in i Medborgarhuset en mässa för
hörapparater. Hörselfrämjandet har intagit foajén, och här hjälper det inte
att ropa för att göra sig hörd bland de ivriga besökarna.
Konsten är svår att hitta, trots att jag bara några dagar tidigare varit i
huset för en paneldebatt om censureringen av Lars Vilks. Det kom förresten
en enda åhörare den gången, eller så satt han sedan tidigare i foajén, jag
vet inte säkert, och jag vet inte om han satt kvar när vi gick. Eslöv är
svårflörtat.
Vilks är inte här, men hans ande vilar över utställningen. Danske Uwe Max
Jensen har fått en rondellhundsteckning av honom och suddat ut bilden,
ungefär som Rauschenberg suddade ut De Kooning ett ljusår tidigare. Profeten
är reducerad till en lätt skuggning och fördjupning i papperets struktur.
Det är ett bra verk. Uwe Max Jensen är konstnären som ställdes till svars
för att eventuellt – polisen hade problem att säkra bevisen – ha urinerat i
Olafur Eliassons vattenfall på konstmuseet i Århus. Uwe Max Jensen är en av
Danmarks viktigaste systemkritiska konstnärer, och går numera en utbildning
till journalist då det danska konstsystemet satt honom på svältkur. En dansk
Sture Johannesson, det är lite där som det är här!
Även Göteborgskonstnären Conny Blom har gått loss på Vilks-temat. ”Eslövs
kommun stöttar Vilks” står det på en orange affisch. Det är förstås sant,
även om en liten kyckling fått ersätta det flygfä som brukar synas på
kommunens logga. Ljudverket som konstnären ursprungligen gjort för att
skänka till hugade Eslövsbor är istället raderat och sista kopian förstörd.
Den tomma plastfickan till cd:n ställs ut.
Jag irrar omkring rätt länge och har svårt att hitta konsten, till slut
måste jag knuffa omkull en del av Hörselfrämjandets gäster för att komma
fram till trappan ner till bottenplanet, men allt för konsten!
Väl där tror jag först att jag blivit blind, det är så mörkt bland Magnus
Peterssons stämningsmättade fotografier av sjunkna skeppsvrak gjorda med
hjälp av en modern djupscanner – ett av biennalens osynliga sidoteman är en
nostalgi efter den härliga tid då Eslöv ännu var en blomstrande badort.
Irrandet efter bortplockad eller osynlig konst får mig att känna mig som
Jacques Tatis Monsieur Hulot, fast inte på en fransk strand utan i Eslöv.
Kanske är Eslöv verkligen Sveriges tråkigaste stad, även om den som varit i
Säffle kan ha en avvikande åsikt. Därför har också Eslövsbiennalen en
verklig potential och uppgift. Fast biennalcuratorn Fredrik Axwik hade nog i
denna alla tiders lågbudgetsatsning behövt några kronor till för att till
exempel stencilera lite sammanhängande information om utställningen (därmed
undvikande onödigt irr i det stiliga Medborgarhuset), och kanske ytterligare
några kronor för att lyfta presentationen av verken, och slutligen lite
större förtroende från kommunen att få ta plats såväl i Medborgarhuset som
utanför.
Förresten finns det konst också utanför Medborgarhuset. Rakt framför
ingången har Maarten Vanden Eynde ställt en meteorit som han hittat i
nedslagshålet i utkanten av staden. Den är vackert murad i tegel och har
slipats rund under färden genom atmosfären. Enligt konstnären kan biten ha
suttit fast i Eslövs station och färdats från framtiden genom ett tidshål.
Detta bör förstås alldeles bokstavligt, i samma Eslöv som en gång var
Sveriges Biarritz.
Jag är inte säker på att Eslövsbiennalen kommit för att stanna, men jag
hoppas.
PONTUS KYANDER
konstkritiker