X antal mikrofoner och en discjockey som väljer förinspelad musik. Hur svårt kan det egentligen vara för en yrkesman/kvinna att ställa in ett ljud som åtminstone lever upp till de mest elementära kraven, det vill säga att publiken har möjlighet att höra både musiken och de inblandades röster? Trots de simpla förutsättningarna är mediokert ljud mer regel än undantag när det handlar om live-hiphop.

Jag har sprungit på rapkonserter sedan 90-talet. Jag kan inte minnas senast jag upplevde mer strul och större oförmåga att rätta till problemen än när Uppsalagruppen Labyrint gästar Klaffbrons charmiga gör-det-själv-hus natten till lördag.

Det är synd. För den första tanken som slår mig medan jag väntar på att lokala Jamaica-kollektivet Zoo Club Sound ska avsluta sin uppvärmning är hur perfekt Klaffbron lämpar sig för den här typen av arrangemang. Lokalen rymmer två-trehundra personer. Inramningen med olika etager och skrymslen skapar en intim och på alla sätt inbjudande miljö. Rummet ger samma känsla som de lokaler som Inkonst förfogade över på Norra Parkgatan innan Debaser tog över dem och byggde om.

Men. När de grundläggande funktionerna inte fungerar förvandlas snabbt ett förtjusande hemmabygge till en nattöppen fritidsgård med alkoholtillstånd. Det är förstås inte Labyrint-kvartettens fel. Men det ska inte heller behöva ta tjugo minuter och fyra-fem låtar för så pass erfarna artister att konstatera att en mikrofon inte fungerar och kassera den.

– Jag vet att ni är lika trötta som oss på det här fucking onödiga våldet. Malmö, vi är också trötta på allt hat, hinner Aleksi ”Aki” Swallow säga i ett försök att introducera ”Kärleken” innan hans mikrofon tystnar tvärt och han tvingas inta rollen som dansare och publikpeppare. Hans lufsande rörelser gör att han ser ut som Baloo i Djungelboken.

– Om ljudet är dåligt. Sjung med extra högt.

De flesta andra grupper hade gått av scenen men Labyrint kämpar tappert vidare. När de i ”Ortens favoriter” räknar upp lokala landsmärken – Jalla Jalla Falafel, Möllevången, Sofielund, Rosengård, Lindängen, Nydala – är det ingen tvekan om att kärleken mellan gruppen och dess lyssnare är äkta och ömsesidig.

Även om förutsättningarna stundtals leder till total förvirring på scen går det tydligt att urskilja Labyrints potential och tekniska skicklighet.

Låtmaterialet är förstklassigt. Jacco soulröst imponerar och skiljer sig marginellt live jämfört med hur han låter i studion. Aki och gruppens andra rappare Dejan ”Dajanko” Milacic har båda ett tight och varierat ordflöde som enkelt flyter mellan rap och reggaeinfluerat mässande.

Labyrint förtjänar en revansch på Malmöfestivalen i sommar.