Han är 60 år. Han är trött, överviktig, har diabetes och äter för mycket skräpmat. Han är polis och utreder mord och brott på den skånska landsbygden. Han är envis och sturig, han lever ensam med sin hund, han har sett för mycket död omkring sig och tänker allt oftare på sin egen. Hans närmaste är en dotter, lika envis som han själv. Och hans frånskilda fru som han ibland får kontakt med har grava alkoholproblem. Han har ibland problem med sina överordnade, karriärister från huvudstaden, som inte förstår sig på det dagliga polisarbetet. Och nu börjar han få problem med oförklarliga minnesluckor.

Mannen är förstås Kurt Wallander, Henning Mankells slitne antihjälte till polis, som med envishet, erfarenhet och intuition löser de mest förfärliga brott på ett Österlen som inte är det minsta likt Provence. Nu ska han lösa sitt sista fall. Dottern Lindas svärfar, kommendörkapten Håkan von Enke försvinner oväntat. Det kalla kriget bildar bakgrund till denna historia där 80-talets ubåtsincidenter i Stockholms skärgård är centrala händelser. Har von Enkes försvinnande några storpolitiska kopplingar?

Mankell lotsar läsaren med säker hand genom intrigen. Hans slitna polis litar alltid på sitt spårsinne och hittar förstås rätt i denna spegelsal av ledtrådar. Men det är Wallander i vardagen som intresserar mer, Wallander på basplanet, med småtrista brott i en halvsjabbig närmiljö. Den stora dramatiken står han själv för. Vad händer när minnet börjar svikta, vad är det han är med om, som han inte helt förstår? Något stort och oroande pågår. Medan den ena processen i romanen styr mot ljus och uppklarnande, mot ett skingrande av svårgripbara skuggor, leder den andra processen åt andra hållet: mot mörker och förvirring. Och det är i Kurt Wallanders eget psyke detta sker. Samtidigt som Wallander spelar sin sista stora final bryts instrumentet ner.

Om kriminalromanen till sin natur är optimistisk i sin problemlösande förmåga ger Mankell den en tragisk understämma. Och det är denna understämma som skänker ”Den orolige mannen” dess resonans, inte den rutinerat berättade spionhistorien med förgreningar till det kalla kriget.

Så tar således Kurt Wallander farväl. Men successionen är tryggad. Även Linda Wallander är polis, alert och sturig som sin far. Om Henning Mankell får lust att skriva ännu en Wallanderdeckare, har han försett sin roman med en liten lönndörr. Kommer slagregnen att falla lika ymnigt? Kommer även Linda ”vakna med ett ryck”?

Svensk litteratur utomlands är numera ofta synonym med dess kriminallitteratur. Stieg Larsson, Håkan Nesser och Henning Mankell har bidragit till att Sverige med Inga-Lina Lindquists ord ses som ”hela världens lilla Midsomer”. Kombinationen av ett litet, till synes idylliskt, land med generös världspolitik som rymmer mörka skuggor har varit oemotståndlig. I sin sista roman om Kurt Wallander betonar Mankell att de djupaste skuggorna finns inom människan själv. Kriminalberättelsen är ju inte minst detta, en projektion av våra svarta fantasier även när rapsen blommar som gulast.

Eva Ström, författare