Det blir ramaskri i Tyskland när den engelska reportern sträcker fram
mikrofonen och frågar den nya utrikesministern, Westerwelle: How do you
feel?
Inte för att den fåniga frågan tyvärr nu letat sig utanför sportreferaten,
utan för att han svarar på tyska: Nu är vi i Tyskland, då tycker jag att vi
ska prata tyska.
BBC får smisk inför öppen ridå och många tyskar vrider sig av indignation. De
kallar Westerwelle för nationalist och ursäktar sig på löpsedlarna. Han
svarar sorglöst: ”When in Rome do as the Romans.”
Vi är inte i Rom men väl i Berlin och jag gör som berlinarna när murfallet ska
firas. Jag tar mig till Brandenburger Tor där fläskkorvarna skvimpar i sin
gröna kål och glöggen sjuder under presenningarna.
Jag och hundratusen andra kämpar oss fram genom paraplyhelvetet. Det piskar
ett tistelregn över den enade staden och snart ska Daniel Barenboim dirigera
Sjunde symfonin, ”Lohengrin”, och ”En överlevare från Warszawa”. Tysk
historia i potpurri så man ryser.
Därför står jag hur länge som helst i leran och väntar på Hillary, Gorby,
Sarkozy, Gordon och gänget. Det blir inget party utan dem och jag fryser men
jag vill så gärna känna undertexten i Beethovens 1813, Wagners 1848, och
Schönbergs 1947. Denna natt är till för det.
Men det blir outhärdligt. Av två skäl. Det strömmar inte bara ett tistelregn
från himlen utan även smörpop. Lugna favoriter på engelska ur enorma
reklamhögtalare ligger som ett lock över frihetsfesten. Som om folkligt inte
kan vara genuint utan skrammel och larm.
Så när allt är trångt och kallt och kladdigt och luften fylls av sura
ölrapningar och vått ylle – tänk Malmöfestivalen i november – så blir det
plötsligt så förfärligt sorgligt att jag tar tåget till Kreuzberg där man
istället ska bygga en egen mur.
Med hjälp av sin hemsida har konstnären och koreografen Martin Butler lyckats
samla tusentals människor att bilda en levande mur hela vägen längs den
gamla betongskuggan. Man bokar en adress och sluter upp. Bara så. Klockan
åtta ska vi ta varandras händer och minnas tyst vad vi nu vill minnas. Hedra
det vi håller för viktigt. Utan Phil Collins och grönkål. Alla är ombedda
att ta med var sin ficklampa.
Det är mörkt och blött. Det är anarki förstås, en stackars bredkäftad
koreograf kan inte vara längs hela muren, så vi gör lite som vi vill. Öppnar
en flaska Rödluvan och ställer oss där, fnissar lite medan polisbilarna
smyger kring husknutarna. Ingen vet vad som kan hända när 33 kilometer
människor hittar på en egen högtid. Så lika plötsligt som äntligen tar vi
varandras händer och tänder våra ficklampor. Gamla, unga, upprymda och
eftertänksamma bildar en mänsklig kedja som ska upplösas. Ficklamporna
glimmar. Ett par tysta minuter tillsammans stoppar vi trafiken. Och jag
tänker: When in Berlin gör något som spelar roll. Skit i att staten och
kapitalet gastar om svininfluensan. Ta någon i handen. Ty alla de andra
sitter i samma båt.
Lotta Lundberg
författare, bosatt i Berlin