Wiehe: ”Jag är stolt över vårt arbete”

Det är en skrämmande, brutal och barbarisk bild av en avrättning av en ung svart kvinna i Sydafrika i början av 1986 som Tor Billgren återger i tisdagens Sydsvenskan med anledning av Leif Norrmans och Håkan Thörns böcker ”Leva på gränsen” och ”Solidaritetens betydelse”. Och den är säkert sann! Jag minns hur jag hörde Winnie Mandela hota sina motståndare med necklacing i början av 1990-talet. Man skulle kunna använda bilden som ett tecken på de grymheter som begås i krig. Tor Billgren väljer att använda den för att stämpla den svenska regeringens, antiapartheidrörelsens och svenska musikers stöd till ANC som ett illdåd.

Förtryck föder motstånd. När en allt mindre minoritet förtrycker en allt större majoritet växer motståndet till slut till uppror och revolt.

Så skedde i hela Afrika efter andra världskriget. Mot portugisiska, engelska och franska kolonisatörer. Och mot rasistregimen i Sydafrika. Samma sak skedde i Asien mot holländare, spanjorer, fransmän, japaner och amerikaner. Och så småningom i Latinamerika och östra Europa. Och det sker idag i Tibet och Burma.

Förtryckarna kan bara besegras om motståndet enas. Spontana, folkliga uppror är, som Tor Billgren påpekar, en naiv dröm. Ett uppror måste organiseras, struktureras och ledas för att bli framgångsrikt.

Förtryckets motståndare har olika uppfattning om hur motståndet ska bedrivas.

Olika fraktioner konkurrerar med varandra i kampen om ledarrollen.

En av förtryckarnas effektivaste strategier blir då att fördjupa klyftan mellan motståndets olika organisationer. Har man tur börjar de bekämpa varandra i stället för förtrycket. (Jämför med Israels agerande i Palestina.)

Också detta hände i Afrika, i Asien och i Latinamerika ...

Och splittringen av motståndet förvärrades ytterligare av att västvärldens stormakter oftast stödde förtryckarna och av att det då maoistiska Kina och kommunistiska Sovjetuni­onen valde olika befrielserörelser som bundsförvanter.

I takt med att förtrycket brutaliseras, brutaliseras kampen mellan motståndsorganisationerna och inom dem. Inbördeskrig lär vara om möjligt ännu brutalare än vanliga krig. I Finland och Spanien är såren ännu inte läkta.

Också motståndsrörelser och deras medlemmar tvingas förhärda och omänskliggöra sig om de ska spela efter krigets regler. Och alla motståndsrörelser (och arméer och stater) straffar dem som man misstänker för samarbete med fienden.

Domarna är ofta summariska. Avrättningsmetoderna ofta grymma. ”Enom till straff, androm till varnagel.”

Nej, revolutioner och uppror är verkligen inga tebjudningar.

De danska och norska motståndsrörelserna avrättade ”stikkere”, tjallare och quislingar med nackskott på öppen gata.

Den franska motståndsrörelsen avrättade kollaboratörer och klippte håret av kvinnor som hade fraterniserat med ockupationsmaktens soldater.

Det judiska motståndet i koncentrationslägren slog ihjäl kapos, de judiska styresmän som tyskarna utsett. Om inte förr så när lägren befriades.

Och så som i Danmark, Norge, Tyskland och Frankrike så ock i Vietnam, Nicaragua, Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och Sydafrika. (Och i Ungern, Rumänien och Palestina ... )

Det är sorgligt, det är brutalt, det är blodigt och det är skoningslöst och den som inbillar sig något annat lever i en drömvärld. Och ibland straffas naturligtvis också oskyldiga ...

Är det då omöjligt att ta ställning?

Är alla lika goda kålsupare?

Är det enda man kan göra att dra sig undan, odla sin kål och vänta på att det onda ska blåsa över?

Somliga anser det.

Ett annat förhållningssätt är att anklaga de förtryckta för våldet, att skuldbelägga offren.

Att påstå att det är offren som är skulden till brutaliseringen. Att hävda att om alla bara sitter stilla i båten så slipper vi det hemska. Att det är koncentrationslägerfångarna som bär ansvaret när de mördar varandra för en bit bröd? Att det är motståndsrörelserna som står för barbariet? Att norska, danska och franska motståndsmän borde dömas för mord på sina landsmän? Det är den väg Tor Billgren väljer när han anklagar ANC.

Jag tror inte att förhållningssätten leder framåt.

Den svenska antiapartheidrörelse som i mitten av 1980-talet stödde ANC hade i huvudsak två motståndare: det svenska näringslivet, med Peter Wallenberg i spetsen, som ville fortsätta att tjäna pengar på den sydafrikanska slavarbetskraften och därför ansåg att man inte skulle lägga sig i Sydafrikas inre angelägenheter, och de svenska maoisterna som ansåg att ANC gick i Moskvas ledband och att man i stället borde stödja PAC (som så småningom fick någon procent av rösterna i de första fria valen). Jag vet inte vem av dem Tor Billgren hade valt att liera sig med.

Vi som genomförde konserterna i Göteborg valde att stödja ANC och Nelson Mandela för att vi trodde att de var de enda som kunde besegra apartheid och rädda Sydafrika från inbördeskrig. Vi fick rätt. Apartheidsystemet försvann och Nelson Mandela undvek inbördeskrig även om det var till priset av eftergifter åt den framvällande nyliberalismen. Jag är stolt över vårt arbete!

Tor Billgren talar om 200 dödade av ANC.

Jag beklagar alla dödsoffer – också dem i krig. Men jag hade nog reserverat ordet ”illdåd” för apartheidregimens handlingar – utsvältningen, utsugningen, underutvecklingen, tortyren och mördandet – som drabbade miljoner, både vita och svarta, syd­afrikaner.

För övrigt gjorde vi inte någon konsert i Stockholm.

Mikael Wiehe, artist