Wilhelm Agrell om dyrbara eftergifter

Torsdagen den 9 februari nådde krisen kring Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrer på allvar Sverige. En libanesisk nyhetssajt uppmärksammade att bilderna nu även fanns utlagda av Sverigedemokraterna. I en radiodebatt gick utrikesminister Laila Freivalds till skarpt angrepp mot publiceringen och påföljande dag släcktes den aktuella sidan ner efter en uppvaktning från Säpo.

Det är fortfarande oklart vem som egentligen gjorde vad i denna plötsliga krishantering från statsmakternas sida och om förfarandet egentligen är förenligt med grundlagens skydd av yttrande- och tryckfriheten. Men är det inte förnuftigt att statens företrädare i alla lägen sätter säkerheten för svenska intressen och medborgare främst?

Under 1940 infördes i största hast en rad undantagslagar som i praktiken satte den svenska tryckfriheten ur spel. Regeringen fick rätt att med omedelbar verkan låta beslagta eller förhindra distributionen av alster som ansågs hota rikets säkerhet eller " rikets förhållande till främmande makt". Utrikesminister Christan Günther menade att den svenska regeringen inte kunde hantera en kränkt främmande makt med att hänvisa till sin maktlöshet: "i våra dagar är det landet, inte den enskilde tidningsmannen, som får ta konsekvenserna av vad som skrivs i pressen i utrikespolitiska ämnen" .
Men lagarna kunde i själva verket utnyttjas av den kränkta främmande makten.

Med stöd i de nya lagarna kunde den tyska legationen kräva regeringsingripanden mot misshagliga publiceringar. Och för att föregripa sådana krav strävade justitiedepartementet mot att slå till innan tyskarna ens kommit med sina krav.

Det som skulle blivit ett skyddsinstrument för statsledningen blev i själva verket motsatsen, ett påtryckningsmedel som Sverige satt i händerna på Nazityskland.

Under det kalla kriget utsattes Sverige och svenska medier periodvis för frän sovjetisk kritik. Från sovjetisk sida trodde man, eller låtsades man tro, att den svenska staten i sista hand var ansvarig för vad som förekom i svenska medier.

Undantagslagarna hade emellertid avskaffats i samband med andra världskrigets slut och nu visade sig just avsaknaden av sådana lagar vara inte bara en demokratisk utan också en utrikespolitisk fördel. Även om svenska företrädare generellt höll en låg profil inför sovjetiska framstötar så hade de alltid möjlighet att hissa neutral flagg när den mediala Sovjetkritiken kom på tal.

Detta suveränitetens främsta kort, statsmaktens grundlagsfästa hjälplöshet inför yttrande- och tryckfriheten, spelades nu bort på ett ögonblick en februarikväll i panik inför tanken på brända ambassader, upplopp och mordhot. Kanske var det ett kort som man för länge sedan förlagt eller vars innebörd ingen längre kom ihåg.

Att börja vika undan för verkliga eller antagna hot är inte bara konstitutionellt och demokratiskt tvivelaktigt, det är också att anträda vägen ut på de yttre påtryckningarnas sluttande plan, där den ena tillsynes kloka och försiktiga eftergiften följs av nästa.

Detta är den stora övergripande fråga som kommer att aktualiseras gång på gång, också sedan Jyllands-Postens teckningar för länge sedan är bortglömda och överlagrade av nya verkliga eller upplevda kränkningar hos statsledningar, opinioner eller allehanda rörelser.

WILHELM AGRELL
författare, fred- och konfliktforskare