Människans medvetande är inte en motorväg utan en labyrint, säger den
brittiska författaren Jeanette Winterson i en intervju.
Hennes romaner följer inga givna ramar. Den senaste på svenska, ”Stengudarna”,
i utmärkt översättning av Ulla Roseen, är en vildsint blandning av science
fiction, framtidsdystopi, kärleksroman och kolonialhistoria.
I romanens första del får vi följa Billie Cruscoe på planeten Orbus, en
perverterad version av Jorden där allt som kan kallas normalt mänskligt liv
har gått förlorat efter den stora klimatkatastrofen. Luften går knappt att
andas och människorna i det superteknologiska samhället är helt tomma i
bollen och tänker bara på att föryngra sig genom avancerad plastikkirurgi.
Ganska länge känns det rätt förutsägbart. Så träffar Billie den mänskliga
roboten Spike och beger sig till Planeten Blå, en oförstörd pärla i
universum och Orbus sista hopp. Här tänder det till. Kärlekshistorien mellan
Billie och Spike är vacker och bisarr och undersöker på ett både rörande och
komiskt vis gränserna för vår mänsklighet. Jag gillar Wintersons humor, den
drastiska och absurda, som när roboten Spike håller på att laddas ur mitt
under kärleksakten och tvingas hugga av kroppsdel för kroppsdel tills bara
huvudet blir kvar.
Hennes lyriska prosa har jag däremot svårt för. Den är stilistiskt driven,
absolut. Men den känns allt för ofta överarbetad och tillgjord. Det blir för
många känslosamma utbrott i texten, för många ödesmättade visdomsord, för
många vackra fraser. Jag längtar efter syre.
Och jag känner mig emellanåt inte alls medskapande i texten utan bara dum.
Till exempel förstår jag inte varför jag kastas från framtiden på Planeten
Blå till 1700-talets Påskön och en dagbok skriven av en sjöman som blivit
kvarglömd av kapten Cooks expedition. Det får förvisso sin förklaring så
småningom – om än en ganska långsökt sådan.
Billie och Spike återuppstår senare i romanen i en annan framtidsdystopi – vår
egen värld efter Det Tredje Kriget. Det finns några helt vilda och underbara
skildringar här, bland annat av ett 60-talskollektiv som överlevt kriget
och livnär sig på champagne, sardiner och fri kärlek.
Och det finns gott om visdomar om livet på jorden – och ruggiga skildringar av
vad som kan hända med oss om vi fortsätter leva som vi gör. Om Winterson
hade renodlat den berättelsen hade den kunnat fungera som tankeställare. Nu
blev den en snårig och mörk labyrint med solbelysta gläntor.
Oline Stig, författare