Hennes romaner följer inga givna ramar. Den senaste på svenska, ”Stengudarna”, i utmärkt översättning av Ulla Roseen, är en vildsint blandning av science fiction, framtidsdystopi, kärleksroman och kolonialhistoria.

I romanens första del får vi följa Billie Cruscoe på planeten Orbus, en perverterad version av Jorden där allt som kan kallas normalt mänskligt liv har gått förlorat efter den stora klimatkatastrofen. Luften går knappt att andas och människorna i det superteknologiska samhället är helt tomma i bollen och tänker bara på att föryngra sig genom avancerad plastikkirurgi.

Ganska länge känns det rätt förutsägbart. Så träffar Billie den mänskliga roboten Spike och beger sig till Planeten Blå, en oförstörd pärla i universum och Orbus sista hopp. Här tänder det till. Kärlekshistorien mellan Billie och Spike är vacker och bisarr och undersöker på ett både rörande och komiskt vis gränserna för vår mänsklighet. Jag gillar Wintersons humor, den drastiska och absurda, som när roboten Spike håller på att laddas ur mitt under kärleksakten och tvingas hugga av kroppsdel för kroppsdel tills bara huvudet blir kvar.

Hennes lyriska prosa har jag däremot svårt för. Den är stilistiskt driven, absolut. Men den känns allt för ofta överarbetad och tillgjord. Det blir för många känslosamma utbrott i texten, för många ödesmättade visdomsord, för många vackra fraser. Jag längtar efter syre.

Och jag känner mig emellanåt inte alls medskapande i texten utan bara dum. Till exempel förstår jag inte varför jag kastas från framtiden på Planeten Blå till 1700-talets Påskön och en dagbok skriven av en sjöman som blivit kvarglömd av kapten Cooks expedition. Det får förvisso sin förklaring så småningom – om än en ganska långsökt sådan.

Billie och Spike återuppstår senare i romanen i en annan framtidsdystopi – vår egen värld efter Det Tredje Kriget. Det finns några helt vilda och underbara skildringar här, bland annat av ett 60-tals­kollektiv som överlevt kriget och livnär sig på champagne, sardiner och fri kärlek.

Och det finns gott om visdomar om livet på jorden – och ruggiga skildringar av vad som kan hända med oss om vi fortsätter leva som vi gör. Om Winterson hade renodlat den berättelsen hade den kunnat fungera som tankeställare. Nu blev den en snårig och mörk labyrint med solbelysta gläntor.

Oline Stig, författare